Jag vill ha igen min självrespekt. Jag vill känna mig rättfärdigad att leva efter samma regler och förväntningar jag håller andra efter. Jag önskar att min vänlighet kunde sträcka sig även till mig själv.
Jag vill ha mitt mod tillbaka. Jag kommer inte ens ihåg om jag hade nåt från början. Jag har varit rädd så länge jag kan minnas så du kanske måste skaffa mig ett helt nyt mod. Gärna i obruten förpackning.
Jag önskar mig en befrielse från min människobur. Jag minns än idag vad Strindberg sade, från gudadotterns perspektiv. Hur synen förslöas av ett öga, hur den fria luftiga tanken är fast i ett myller av fettslyngor. Och jag önskar bli befriad, slippa vara bunden till marken av en kropp så mycket tyngre än mitt väsen. Och min sång, min röst som alltid söker sig ut, jag önskar den fick vara sig själv för en gångs skull istället för att spela efter stämbandens regler.
Jag önskar mig konsten. Låt konsten vara det som en dag dödar mig. Dränk mig i ismer, häng mig i en snara fäst i ett anspråkslöst silverträd, tvångsmata mig med en granat och låt mitt innanmäte efterlikna en Jackson Pollock. Låt resten av mitt liv vara det vackraste av skådespel och låt mig dö av att ridån faller rätt i huvudet på mig.
Jag önskar mig ord för allt jag känt som jag aldrig gjort rättvisa med mitt språk. Jag har seglat de sju språkens hav och ännu inte hittat mina uttryck. Jag önskar att jag fick vara den första att tämja det onämnbara.
...Och så önskar jag mig såklart ett nytt flådigt halsband.
(2016-05-20)
