Dikt; Det regnar utomhus. Verkade passande.

Inspirerad av en av mina favoritfilmer, V för Vendetta. Först skriven på engelska, sedan översatt. Blir lite långt inlägg, men i alla fall inte alltför mycket text.

Barefoot walk in the rain, 
En barfotapromenad i regnet


Rain falls to the ground
silent sky-born tears
disguises my own, replaces

unknown reality under ashy sky
droughty, previous existance
close to forgotten, oh agony!

inhuman presence present
shining solace reflected,
in unforced drops

washing away, creating new reality
old droughty existance
all forgotten

consolation given, past cries
divine gift from divine presence
god is in the rain

-----------------------------------------

Regnet faller till marken
de tysta tårarna från skyn
döljer mina egna, tar deras plats

obekant verklighet under grå himmel
tidigare existens, ökentorr
nära glömd, åh vånda!

övermänsklig närvaro, närvarande
lysande tröst återspeglad,
inuti otvungna droppar

sköljer bort, ny verklighet tar form
gammal, ökentorr existens
totalt bortglömd

tröst given, förbi gråten
gudomlig gåva från gudomlig närvaro
gud finns i regnet

Stämningsbild

Styrkorna som tilltalar mig är blandningen av varmt och kallt, det lilla mot det stora, det surrealistiska, mjukheten, styrkan och atmosfären.
"Jellyfish" av Qinni @ Deviantart.com

Tryck, så blir den större och finare.

Dikt: Kärlekens ord, alltid lika tafatta.

I alla fall när de är sanna. Till Jessica, min oförklarliga och omotiverade förälskelse. Totalt och för evigt utan rim och reson, precis som all romantik.

" Hon är vacker "

Guld i håret, håret långt som valsen
    jag faller och det enda jag kan hålla mig kvar i,
    är hennes hår, min gyllene livlina.

Apostlahästarna som bär henne, långa och slanka,
    sjunger med ömtålig spänst, likt kristallglasens
    vibration när de är i spel.

Läppar, halvt stängda för världen, tycks mig
    alltid hålla tillbaka, tyst ärlighet gömd bakom
    hennes tjocka läppar.
    uppmärksamma och redo att skändas. En skattkammare,
    fylld av hemligheter, redo att plundras i min kyss.

Fjäderlätt finess i hennes fingrar, hennes tunna
    händer, kapabla till den ljuvaste beröring,
    smekningar lena som sammet, mitt lustens nederlag.

Vi börjar försiktigt. Utdrag ur novellen "Galenskap"

Inspirerad av Edvard Munch's verk "Melankoli"
 
Det var inte svårt att följa efter henne med hennes hår som vägvisare. Jag följde henne överallt, observerade. Hon gick runt på torget, köpte grönsaker, log. Hon gick till en frisörsalong, stannade i en dryg timme medan de lade hennes hår väldigt snofsigt, log innan hon gick. Hon gick hemåt, till sin lägenhet. Jag följde henne dit, kikade in genom fönstrena från baksidan, såg att hon gjorde sig i ordning för ett finare tillfälle. Hon tittade i spegeln, vred och vände sig så som kvinnor tenderar göra fast de ser perfekta ut, och log till sist nöjt. Jag insåg just då, när hon log åt ingenting särskilt, att det leende som fått mig att känna mig så väldigt speciell inte var ovanligt alls. Alla hon kom i kontakt med fick se det och det smärtade mig. Var jag inte speciell, även om jag bara var hennes vän?

Mina tankar avbröts då jag såg en annan gestalt gå in i rummet, smyga sig upp bakom henne. Jag undrade vad som stod på, gjorde mig redo att ta mig in på snabbaste sätt om hon var i fara, men det behövdes inte. Den okända mannen slog armarna om hennes midja och hon skrattade högt. Jag lade märke till hans passande högtidsklädsel. När de pratade med varandra hörde jag tydligt ordet “förlovningsfest”. Då gick jag hemåt, någorlunda borttappad i blint raseri. Jag hade följt efter längre, men det skulle bli för svårt att bara se på. Istället tog jag mig tillbaka till min egna lilla lägenhet och drack. Whiskey var det nog, eftersom det var en sån flaska jag hittade tom i handen nästa morgon.

Jag umgicks obegripligt mycket med henne, mycket mer än jag brukat, eftersom jag ville ha mer tid med henne än han hade. Jag tog bättre till vara på tiden än han någonsin skulle göra, jag var säker. När jag inte var med henne så var jag oftast bakom henne utan hennes vetskap. Jag såg henne välja brudklänning med sina blivande tärnor och en äldre kvinna som borde vara hennes mamma. På så vis fick jag veta mer om hennes familj, i samband med att hennes bröllop nalkades. Eftersom jag visste var hon brukade lägga extranyckeln så smög jag mig in i hennes lägenhet en gång, då hon var ute med sin blivande man. Jag var där med dem men gick tidigare, då de fortfarande åt förrätt. De bodde inte långt ifrån, så jag tänkte att jag skulle ha väldigt bra koll på tiden de borde komma tillbaka. Väl där tog jag en titt på alla bröllopsplaner, hennes familjealbum, hennes kläder, hennes böcker. Tanken på allt som var hon - som aldrig skulle bli mitt - krossade mitt hjärta på nytt, som om alla föregående gånger inte räckt.

Vad jag inte räknat med, inte alls, var att jag bland annat gick igenom hennes fästmans plånbok. Jag var intresserad av att veta hans namn, men glömde helt bort faktumet att han inte hade den med sig. När han då kom inspringandes, för restaurangen var verkligen så kort ifrån, blev jag minst sagt förvånad. Kanske man skulle säga förskräckt. Så fort han s åg mig där började frågorna, frågorna som jag inte kunde svara på inför denne man. Vem var jag? Hur tog jag mig in? Vad gjorde jag där? Han närmade sig steg för steg, ett för varje fråga. Han höll upp armarna framför sig som för att lugna mig. Han antog att jag skulle skada honom. Kanske var det därför jag gjorde det, för att han gav mig idén.

Paniken slog till som blixten, lika snabbt och lika förödande. En enda oberäknad händelse och jag tålde det inte. Jag avskydde honom med ens dubbelt, tredubbelt så mycket, för att han stört lugnet i min existens. För att ha stört säkerheten. Han kom närmre och närmre för var sekund som passerade, trängde sig på där han inte var välkommen. Ännu ett steg. Ännu ett. Mer panik. Till slut såg jag mig fort omkring, hittade en byst i sten föreställande någon äldre man från tvåhundra år sedan och kastade mig mot inkräktaren.

Innan jag visste ordet av var han död. Det krävdes bara ett obehindrat slag mot huvudet egentligen, men jag vet inte vad som flög i mig. Jag slog honom, efter att han slutat kämpa emot, för många gånger för att räkna innan jag lugnat mig. Jag kände smaken av blod i munnen, men det var inte mitt. Jag var inte den som förlorat. Jag kunde fortfarande andas. Jag kunde röra mig. Jag sprang därifrån, hela vägen hem.

Dagen efter fick jag ett upprört samtal. Anita ringde i tårar och fick samtidigt mitt hjärta att gråta. Jag var arg på mig själv, som fått henne sådan, men var fortfarande lite nöjd med mig själv, någonstans djupt inom mig. Hon log inte nu. Hon skulle nog inte le på ett bra tag. Inte många skulle få se hennes ljuva leende. I just det ögonblicket tillhörde det mig mer än någon annan.

“T-Tomas... Vad ska jag.. göra? Med min brudklänning...?”