Profil: Anaïs Nin

     Här har vi henne, en av mina kära älskade förebilder. Anaïs Nin, född 1904 och levde det hårda livet som författare utan publik - liksom många andra. Hon försörjde sig på regelbunden specialbeställd erotik, erotik som hon inte kunde separera från sin egenartade poesi, hon levde på sina "vulgära" ord. Mest känd blev hon i slutändan för sina dagböcker och brevväxling med Henry Miller.
"And the day came when the risk to remain tight in a bud was more painful than the risk it took to blossom.”
Ett av världens vackraste citat är skrivet av just denna kvinna. Nedan följer ett utdrag ur hennes novell "Mathilde" från boken "Venusdeltat".

     "Hon ville bli uppvaktad på ett mer intrikat sätt. Det var ett mönster som bestämts av hennes första kärleksäventyr när hon var sexton.
     En dag hade en i Paris mycket känd författare kommit in i hennes butik. Men det var inte en hatt han sökte. Han frågade om hon sålde ett slags självlysande blommor han hade hört talas om, blommor som lyste i mörkret. Han sade att han ville köpa dem åt en kvinna som lyste i mörkret. Han sade att han kunde svära på att hennes hy var självlysande där hon satt i den mörka logen när han bjöd henne till teatern. Hennes hud lyste som snäckskal med en rosa lyster, sade han, och nu ville han köpa några självlysande blommor som hon kunde bära i håret.
     Mathilde hade inga sådana blommor, men så snart som mannen gått ställde hon sig framför spegeln och betraktade sig själv. Det var just en sådan känsla hon själv ville inspirera hos en man. Kunde hon det? Hennes glöd var inte av det slaget. Hon var mer eld än stilla ljus. Hennes ögon var lysande mörkblå. Hennes hår var blondblekt, men det hade en anstrykning av koppar. Också hennes hud gick i kopparton, och den var inte alls genomskinlig. Hennes kropp var fast och fyllig, och trots att hon inte bar korsett hade hon samma linjer som en snörd kvinna, och hennes rygg var lätt böjd bakåt så att brösten och stjärten lyftes.
     Mannen hade kommit tillbaka. Men den här gången var det inte för att köpa någonting. Han stod och såg på henne, och hans vackert skulpterade ansikte log medan han med en elegant ritual tände en cigarett och sade: "den här gången kom jag bara för att träffa dig."
     Mathildes hjärta slog snabbt och hon kände att det var det här ögonblicket hon hade väntat på i åratal. Hon reste sig nästan på tå för att höra resten av vad han sade. Hon kände sig som en självlysande kvinna i en mörk loge som tog emot en bukett lysande blommor. Men allt den elegante gråhårige författaren yttrade med sin aristokratiska röst var: "Så snart jag såg dig styvnade den i byxorna på mig.""