Dikt: I ett låst rum

Han viskar "hej" i mitt öra
och trycker sina läppar mot min tinning.
Mina händer på hans midja, på hans överarmar.
Känner hur han känns.
Hans hud mot min, det bränns.
Det är gånger då någon av oss saknat den andra
 - mer än vanligt.
Och ju fler gånger vi ses
desto oftare har vi hunnit sakna.


Det är hans läppar mot mina och mina fingrar i hans hår.

Vått mellan mina lår.

Det är hans händer på min ländrygg och min tunga mot hans.

Så nära att man ser varje ögonfrans.

Det är mina svaga knän och hans stön i min mun.

En ljuv avgrund.

Det är hans dimmiga och halvslutna ögon och mina snabba andetag.

Behag. Ett skamset förslag.

Det är min hand på hans kön och hans långa pianofingrar i mig.
Det är hjärtklappning och kramp.
Det är ett skälvande andetag och tappad balans.
Det är en blottad hals.
Men ingen attack, utan en dans.
Det är, till sist, mina känslor,
ourskiljbara från hans.

Musik: Bebe

En gammal favoritsångerska för mig som vi här besöker i live-format. Bebe. Det kanske hjälper om man kan spanska, men jag tror att en enkel google-sökning efter en översättning skulle räcka för att sätta sig in i de enorma känslor hon förmedlar här. Alltså: Tu Silencio och Sin Palabras.

Dikt: Sista gången vi pratade på riktigt

Tankar i retrospekt, nedtecknade 30 april 2018. Handlar om första gången jag verkligen prioriterade mig själv högre än mitt hjärta. Det blev en amatördikt. Mer känslor är finess.

。。。

Jag spottade lögner
som smakade som
taggtråd i halsen
som skakade mig
inifrån och ut
fasa och skräck

"Jag kan inte ha det så här.
Jag älskar någon annan.
Jag ser honom och tänker,
att jag borde ha något finare.
Att jag förtjänar mer."

Lögner
Som taggtråd så river den sönder mig
inifrån och ut

Han ser besviken ut
Jag sårar inte bara mig själv
Utan honom med
Han har alltid sagt att han inte var bra nog,
och att han aldrig kunde ge mig det jag behövde.
Han har aldrig känt sig tillräcklig,
och för första gången håller jag med honom.

Han verkar ha fått ett slag
I huvudet, i magen, mot benen
Han sjunker ihop, knappt märkbart
Närmar sig marken
Det blev till en självuppfyllande profetia, i sin fulla betydelse

Men nu när jag rivits sönder
Och det gör ont som aldrig förr
När jag nu tillåtit mig själv bli sårad
Nu, är första gången
Som jag fått chans att läka

En pedagogisk förklaring av källkritik

Vi måste alltid göra en värdering på hur trovärdig en källa är, men det avgör inte alltid huruvida den är användbar för oss. T.ex. så kan man i regel inte ta en artikel om molekylärbiologi på allvar innehållsmässigt om den är skriven av en tolvåring. Däremot kan den vara användbar som källa om vi vill undersöka vad tolvåringar har för grepp om molekylärbiologi. Gör skillnad på värderingen av källan och motiveringen till varför du valt källan, men få med båda aspekter i din källkritik.

Mitt exempel: ”Robin Hoods förflutna är till största del okänt, förutom att han arbetat som inbrottstjuv och rövare där han omfördelat pengar från rika till fattiga. Han har ingen officiell utbildning och inga hänvisningar till forskning. Robin Hoods artikel om ekonomipolitik känns inte trovärdig eftersom han tydligen har en agenda och inga tydliga belägg, men jag har ändå valt denna källa eftersom han tar upp några relevanta tankar som jag annars inte hade funderat över och eftersom han kan tänkas representera den socialt utsatta gruppen förbrytare och deras upplevelse av det ekonomiska läget.”

Dikt: Andas

Kommer inte ihåg, hur, var, när
vi blev så underbart beroende.
Men jag minns hur syret plötsligt
förändrades, blev synligt.
Jag andas in, dig
varje utandning, en suck.
Känner kroppen brista, sinnet brista
som vågen slår mot strandkanten.
Gränsen mellan kärlek och galenskap (Den omorgsfullt dragna gränsen)
är obefintlig, lätt att förväxla (är obefintlig, suddas ut av vattnet)
Jag brister, om och om igen
i takt med mina andetag.


(Skriven 18 oktober 2012)

Oansenlig men konceptuellt intressant bild

Jag sökte egentligen bara efter bilder till min presentation jag skulle hålla i min japanska-klass.

Inspirerad av Hokusais great wave, en klassiker i kategorin ukiyo-e.

Det finns dock någonting i att tänka på en tsunami och vad den kan representera samt vad den gör i en enkel kaffekopp. Jag tänker mig tsunamin som en ostoppbar kraft, som ibland ödelägger och ibland "bara" skakar om människors hela liv. Att den ryms i en kaffekopp kan innebära att katastrofer som vi tänker på dem nuförtiden inte behöver vara stora. Alternativt kan kaffekoppen finnas med i egenskap av ett vardagligt föremål, som försöker antyda att vi idag dricker katastrofer som vi dricker kaffe, eller som försöker antyda att vår vardag är en katastrof, alternativt att katastrofer inte kan rubba oss i den vardag vi lever i som om vi vore döda. Kanske är bilden en konceptuell bild av apati.

Dikt: Den första i år av arten maskros

På något sätt, av något anledning, återkommer jag ofta till en av mina första kärlekar när det vankas poesi. Det var nog sex år sedan nu som jag var så vansinnigt förälskad och hon är nu gift och har en dotter, men ändå dröjer hon sig kvar. Skriven på vårens slut, den 8 maj 2017.

Alltså, återigen, till Jessica:

" Den första i år av arten maskros "