Dikt: Sista gången vi pratade på riktigt

Tankar i retrospekt, nedtecknade 30 april 2018. Handlar om första gången jag verkligen prioriterade mig själv högre än mitt hjärta. Det blev en amatördikt. Mer känslor är finess.

。。。

Jag spottade lögner
som smakade som
taggtråd i halsen
som skakade mig
inifrån och ut
fasa och skräck

"Jag kan inte ha det så här.
Jag älskar någon annan.
Jag ser honom och tänker,
att jag borde ha något finare.
Att jag förtjänar mer."

Lögner
Som taggtråd så river den sönder mig
inifrån och ut

Han ser besviken ut
Jag sårar inte bara mig själv
Utan honom med
Han har alltid sagt att han inte var bra nog,
och att han aldrig kunde ge mig det jag behövde.
Han har aldrig känt sig tillräcklig,
och för första gången håller jag med honom.

Han verkar ha fått ett slag
I huvudet, i magen, mot benen
Han sjunker ihop, knappt märkbart
Närmar sig marken
Det blev till en självuppfyllande profetia, i sin fulla betydelse

Men nu när jag rivits sönder
Och det gör ont som aldrig förr
När jag nu tillåtit mig själv bli sårad
Nu, är första gången
Som jag fått chans att läka