Un Sueño, En Dröm.

På spanska, en liten kort dröm (dock inte min dröm) och sedan översatt någorlunda amatörmässigt.

Ella estaba sentada en un barco, observando el agua, contemplando el universo. Se dió cuenta de que su alma empezó nadar lejos. Intentó dejarla irse, pero no pudo. Se dió pena por su pobre alma. Ella saltó, cayó, esperó la muerte, pero tuvo que volar, cómo un pájaro. Sus alas tenían su propia vida. Volvió a intentar pero todavía no fue posible. En verdad quería morir, por su pobre alma. Descubrió entonces que no pudo retornar al barco, que era destinada volar tras su alma, perseguirla por eternidad.

Hon satt i en båt, såg ut över vattnet, funderade över universum. Hon insåg att hennes själ började simma bortåt. Hon tänkte låta den ge sig av, men hon kunde inte. Hon tyckte synd om sin arma själ. Hon hoppade, föll, väntade att dö, men hon blev tvungen att flyga, som en fågel. Hennes vingar hade sitt eget liv. Hon försökte igen men det var fortfarande inte möjligt. Hon ville verkligen dö, för sin själ. Hon upptäckte då att hon inte kunde återvända till båten, att hon var dömd att flyga efter sin själ, jaga den i evighet.

"Vad Spegeln Inte Ser"

Detta kan nog inte kallas novell, men vi kan kalla det en text, ett verk. Ungefär så mycket status kan det få. Poängen är lite, att den inte kunnat vara längre. Jag tycker inte om att komma ifrån essensen i vissa saker. 

     “Vi väntade för länge.” sade han. En dämpad sorg närvarande i hans ögon. De satt på en parkbänk vid strandkanten, solen var på väg ned och fick hennes korpsvarta hår att skina i gult och orange. Hon vände ansiktet mot hans, han såg på henne med. De var lugna, hanterade hela situationen moget, men båda var ändå besvärade.
     “Vi kanske gjorde det...” viskade hon. “Ganska synd, för vi är jättebra tillsammans.” Hon gav honom ett oförtroligt leende.
     “Dynamiska Duon, det är vi det. Du är hjärnan.” Sade han.
     “Och du är musklerna. Och moralen, som håller mig på rätt spår.”
     Han skrattade lite.
     “Blir det alltför jobbigt att fortsätta vara med mig?” var hon tvungen att fråga.
     “Nej, tänk inte så! Du är den bästa vän jag har, jag har ingen riktigt som du - det vore jobbigt att inte vara med dig.” insisterade han, intensiv som alltid. “Blir det jobbigt för dig...?”
     Hon var förvånad, hon trodde inte att hon betydde så mycket för honom. Hon skakade på huvudet, för att lugna honom. Dessutom så kunde hon inte tänka sig att sluta träffa honom. Han var för viktig för henne. Hon kände hans hand runt hennes, hans tumme smekte hennes fingrar. Hon såg honom i ögonen, och allt hon såg var skuld. Det var inte likt honom och gjorde henne obekväm, så hon ställde sig upp och drog handen ur hans grepp. Han gjorde detsamma.
     “Oroa dig inte.” sade hon och log åt honom som hon alltid gjort. Hon kunde se honom slappna av lite mer. Hennes händer sökte sig till hans nacke, hon ställde sig på tå och kysste honom lätt. Han tog henne i sina armar och höll om henne, begravde näsan i hennes ljuvt doftande hår. Ett sista diffust ögonblick av ömsesidig kärlek emellan de båda, det visste dem. När hon vände sig om och gick såg han efter henne tills hon var utom synhåll. Och de skildes åt.
    
     När hon kom hem lade hon sig på sängen och grät. Det var inte hon som fallit för någon annan, utan han. Hon var den som lämnades kvar ensam med bara sin enkelriktade kärlek till sällskap. Hon låg där med ansiktet i kudden och kände hur hennes ögon svullnade upp och hur det blev svårt att andas genom näsan. Hon undrade vad flickan hette, som var så fantastisk att den finaste människa hon någonsin träffat snubblat över kärlekens skosnören och slagit huvudet i fallet. Hennes namn var säkert jättevackert.
     Hon satt länge i sängen, snöt sig och tänkte på allt som hade med honom att göra. Hon försökte inte ens distrahera sig själv, för det kändes som om det var orättvist mot honom. Han skulle inte försvinna och hon skulle inte glömma, så det var lika bra att vänja sig. Hon satt och tänkte på allt han varit för henne genom åren, allt hon hoppats att han skulle bli som hon nu skulle tvingas lägga bakom sig. De båda hade alltid vistats i gränslandet när de varit tillsammans, de hade hyst ömma känslor för varandra men aldrig vågat. Hon avskydde sitt klenmod. Den andra flickan var säkert inte klenmodig.
     Hon fick slut näsdukar. Hon ställde sig upp och gick de tre korta stegen mot byrån, tog ett nytt paket och började gå tillbaka till sängen, men hindrades av ett intryck. Hon gick förbi sin spegel och fastnade, fängslad av den uppenbara smärtan.
     Hon började att noga granska sin reflektion, försökte hitta en anledning att peka på, om varför det inte var henne. Han sade att de väntade för länge, men var det sant? Varför nu, när de väntat för länge i flera år?
     Hon såg förbi sina rödgråtna ögon och tillhörande rinniga näsa, letade efter någon förändring. Något, vad som helst, som kunde agera som anledning. Hon såg på sitt hår, svart och lite rörigt, och undrade hur den andras hår såg ut. Kanske var hon blond.
     Hon försökte le, och såg sina lite ojämna tänder. Inte raka, men hon hade inte behövt tandställning. Själva leendet var okej, men inte precis fyrverkerier. Flera hade samma typ av leende som hon. Men kanske, kanske hade den andra flickan ett sådant där fantastiskt leende som smittar och sprider värme.
     Hon såg ned på sin handled där hennes tatuering slingrade sig runt och ned på handryggen. Hon försökte komma ihåg om han hade tyckt om den när hon skaffat den, men kom inte ihåg. Just när hon behövde det, kom hon inte ihåg.
     Så till slut mötte hon sin blick. Hon hade mörka ögon, inte precis pigga eller tydligt uppmärksamma. Hon såg inte trött ut, men frånvarande. Som om hon gick och funderade på något, inte medveten om den resterande världen. Hon undrade om hon alltid såg ut så, när hon tittade på honom också? Trodde han att hon inte såg honom, hörde honom?
     Men hon var ändå säker på att han älskat henne. De hade utan tvekan haft något, något vackert, även om det var odefinierat och outtalat. De hade tillhört varandra, det visste hon. Han skulle bli arg om han visste att hon tvekade nu.
     Tårarna började rinna igen. Hon kände det inte, men hon såg det i spegeln.
     “Vi väntade för länge...” sade hon för sig själv. Hon visste att det var sanning. Han hade aldrig dömt någon, allra minst henne, för det yttre. Hennes problem låg i att leta efter fel i en spegelbild, där bara hon syntes och han saknades. Det handlade inte om henne. Han hade bara hittat någon, som gav honom vad han förtjänade, utan att vara rädd. Hon avundades honom. Hon började längta till den där dagen, gömd i den okända framtiden, då hon skulle bli lycklig.
     Hon tänkte nu på hur hon slapp vänta på något som aldrig skulle bli. Hennes sorg verkade fyllas till bredden av syfte, med löftet “fortsättning följer”.
     Hon kände sig med ens underligt fri.

Vad ser du?

Idag får ni av mig, en bild. "The last summer butterfly" heter den, gjord av akreon @ deviantart. En fantastisk konstnär, kolla gärna in hans andra verk.
Titta på bilden, vad ser du?

Tryck för full storlek :)

Futuristiska Manifestet

Här får ni idag, av italienske poeten Filippo Tommaso Marinetti, publicerat första gången 1909. Jag sympatiserar inte med allt han skrev, men det var fan så inspirerande.

1. Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten.
2. Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
3. Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
4. Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt...en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.
5. Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
6. Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.
7. Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.
8. Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!... Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande hastigheten.
9. Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.
10. Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.
11. Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.

Razzmatazz Jazz: Art Blakey

Art Blakey & the Jazz Messengers. Helt otroligt fantastiska musiker. Jag har ju en förkärlek för Jazz, det kanske märks. Just den här är väldigt känd, av en anledning också. Lyssna så får ni se varför.



Ni behöver inte tacka mig.

Ukiyo-e: Ando Hiroshige

Jättekänd japansk konstnär (1797-1858) som målade många landskap med vackra atmosfärer. Hans verk influerade senare impressionisterna, Vincent Van Gogh kopierade två av hans fina vyer av Edo. Jag tycker om mycket av det han gjort, men min favorit är den som följer nedan och som jag en gång kopierat som skolprojekt. Tyvärr gick kopian förlorad. Bilden förblir mig dock lika kär.
Den heter ungefär "Bird in Loquat"

Tryck, så ser du bättre :)

Längre utdrag ur novellen "Drömmaren"

Okej, detta var typ två år sedan. Skulle vilja skriva om den här någon dag. Men eftersom den dagen inte är idag, så postar jag den gamla.... En fotnot: Det som nämns som "Insikten" är deras hemliga ställe, en bro på ett avskilt naturskönt och lugnt ställe. Men jaja.

En tid senare, en sen fredagskväll i slutet av sköna Augusti, träffades de igen. En gång av hundra. Den dagen skulle Niklas tänka mycket på i framtiden. Många nätters sömn skulle gå till spillo på grund av just den dagen. De diskuterade och resonerade som vanligt om allt möjligt. Och de delade med sig av sina drömmar. Nattliga och dagdrömmar. De gick mot deras favoritställe.
     De två satte sig bredvid varandra på Insikten. Niklas blev för ett ögonblick tyst. Han visste inte varför men just då sade han ingenting. Däremot visste Tim vad han ville prata om.
     ”Har du tänkt på en sak?” frågade han. Så som man frågar då man gör sig beredd att förklara i detalj det där som man vet att den andre inte har tänkt på. Som man själv har tänkt mycket på. ”Har du någonsin funderat på om vi faktiskt är något alls? Har du tänkt på att vi kanske är någon annans fantasi och att allt kanske är en bluff?”
     Niklas fick en tyngd i huvudet som han inte visste var den kom ifrån. Det var en ledsam tanke han hörde på. Inte omöjlig heller. Han blev en aning defensiv. Han ville försvara sitt liv, sin existens från dessa idéer. Han var nu van vid tragiska eller hemska saker som Tim sade, men det här verkade vara mörkare än vanligt.
     ”Jag har aldrig tänkt så." sade han i ett försök att avbryta. Han var mycket allvarlig. Det här var en aning för mycket för honom. Men Tim fortsatte.
     "Men egentligen. Du säger ju alltid själv att du inte vet vad som är verkligt och vad som är dröm. Det är ju inte stor skillnad."
     "Tvärtom, det är en stor skillnad. Jag har aldrig tvivlat på om vi lever." invände han, envist. Obekväm med Tims tanke.
     "Men Niklas. Det är ju viktigt. Om inte vi finns, om vi inte sitter här nu, vad är det för mening med att låtsas? Varför ska vi vara här?" insisterade Tim, helt fast. "Minns du första gången vi gick hit? De första drömmar vi delade? Våra idealiska världar? Jag vill till min..."
     Hans ögon var stora och frånvarande. Han såg manisk ut. Han var ute på för djupt vatten och Niklas kunde inte höra mer. Han vägrade lyssna på det här, det kändes bara fel. Han ställde sig fort upp. Tim tystnade. Ingen av dem såg på varandra när han skyndade därifrån. Niklas gick hem och lade sig, tidigare än han brukade. Han somnade snart, plötsligt mentalt utmattad. Han hoppades på att få drömma.

     På lördagmorgon hade han dåligt samvete. De hade alltid lyssnat på varandra även om de inte höll med varandra. Han kanske hade överreagerat. Han gick till Insikten och väntade på Tim. Han väntade och väntade i flera timmar men han dök aldrig upp. Niklas tänkte tanken att gå hem till honom och prata med honom, men då kom han ihåg att han inte visste var han bodde. Han var tvungen att ge upp. Resten av dagen passerade alltför långsamt för att vara en lördag. Icke desto mindre passerade den. Söndag blev likadan. Inget spår efter Tim. Oron smög sig på  honom och bostte sig. Egentligen var den ogrundad, men vissa känslor kan man inte skaka av så lätt.
     'Men han måste ju i alla fall komma till skolan' tänkte han för sig själv för att lugna nerverna. 'Han är inte så småsint att han skulle släppa allt bara för att han är arg. Han är inte sån.'

     På måndag morgon såg han ändå inte till honom. Han var för upptagen för att märka känslan när han kom in i klassrummet. Han knackade läraren på axeln och tänkte fråga om hon visste var han höll hus. Hon vände sig om och han såg hennes ansikte. Hennes ögon var rödgråtna och sminket hade smetats ut från tidigare då hon tårkat tårarna. Nu verkade hon i alla fall vara samlad, men... Han var tvungen att fråga vad som hänt. Och då fick han höra. Då fick han veta var Tim hade varit hela helgen.

     Om Niklas hade haft för vana att läsa tidningen så hade han redan vetat. På söndagen skrev Kuriren och NSD om en ung man, en som just börjat leva sitt liv, som av okända orsaker hängt sig på natten mot lördag. Mamman och pappan hade varit bortresta och hittade honom när de kom hem på lördag kväll. "En tragisk händelse" beskrev de båda tidsskrifterna det som.
     Niklas tankar var osammanhängande och de flesta ersattes av känslor. Så som man kan vänta sig efter en nära väns alltför tidiga slut. Han förstod inte varför hans nyfunne vän skulle göra något sånt. Han var trots allt inte lika chockad som han var ledsen. Han såg tillbaka på deras samtal.
     Niklas skulle definitivt sakna deras samtal och att få höra om någon annans drömmar. Det var svårt att begripa att han inte fanns längre. Han undrade flyktigt om han skulle träffa Tim igen i sina drömmar. Om han fortfarande levde någonstans och att han dött endast i en dröm. En typisk tanke från hans huvud.
     Dagen flöt så småningom förbi som den brukade, fast saktare än vanligt. Skolan slutade och Niklas vände återigen fötterna hemåt. Hans ögon stirrade ständigt ut i tomma luften. Han kom hem till det tomma huset och hämtade posten. Han sorterade ut räkningar från annan post, som han brukade. Men idag fanns där ett brev adresserat till honom.
     Inne i kuvertet fanns ett lite knöligt papper. Där stod följande rader;

     "En man sa en gång att det finns två olika drömmare. Nattens och dagens drömmare. De som drömmer om dagen är farliga män, för deras drömmar har makten att bli verklighet.
     Jag har alltid drömt på natten. Nu ska jag hitta ett ställe där min dröm också kan bli verklighet. Du, Niklas, är en dagens drömmare."
                                            ~Tim

Impressionist; Renoir

     Detta verk är ju inte direkt varken vad Pierre- Auguste Renoir eller impressionismen är känd för, ingen naken kvinna, inget landskap, inga näckrosor. En ögonblicksbild, "The First Outing (At the Theatre)" som alltid fallit mig i smaken. 
     Jag är faktiskt väldigt förtjust i impressionismen som helhet, vilket förvånar mig. Om man bara skulle gå efter min personlighet så skulle man tänka sig mig som en expressionism-kind-of-girl. Men icket.
     Folk brukar säga att impressionismen var uppmärksamheten riktad mot obetydliga omgivningar som aldrig fått utrymme tidigare, men jag tycker mig finna hela världen i alla dessa små vardagligheter och naturbilder. Var finns världen om inte där?

Tryck på bilden, så blir den större :)

BEAT-drabble #1

"På en engelskalektion, far far away...."
Ibland under lektionstid, strömmar det ord ur mig när jag egentligen borde fokusera på att jobba. Till exempel Beat-poesi. Varning! Skrivet på engelska och av en amatör. Dessutom, så finns det ett syfte med radbytena, indragen och alla komman eftersom de skapar rytmen i hur man ska läsa verserna. För att bättre föra fram min egen röst.

Trembling, mumbling - apologizing för the existance
   want to fly, die in the air like all the butterflies must
   - sweet nectar being the last taste, forgetting forever the pollution

In conclusion, my unneeded love, dried up and crunchy
   like toast, unwanted and unprecedented, is tossed in the garbage.

My love, gone by the hands of my love,
   choked, smothered by my love,
   suicide per definition.

Alas, he kills himself in taking away, punching and torturing
   in kicking and screaming at my love, himself.

Painting on the wall, shows my mother - the mother of Judas,
   the mother of dreamfilled starry skies, mother of sleepless nights and captivation of everything trivial - my mother,
   stained apron and stained teeth.

Colours clear, rainbow's choice, LSD playing twister on crack,
   the colours of everybody, somebody, anybody
   from every time before and after, was and becoming.

My colours, Judas's colours,
   the colours of the trembles,
the need of cracking open and forcing the way out,
   being a butterfly, living in pollution.

Osjälvständighetsfestivalen 2012

     Av mig idag får ni Vilgot Åkerblom, poet. Jag var och såg bland annat honom på Osjälv i Umeå i sommar. En av mina höjdpunkter i sommar, definitivt. Jag är glad att någon härlig prick lade upp den här på youtube, eftersom just den här var min favorit. Jag har en förkärlek för Beat-poesi och blev därför extra glad över denna talang som verkar vara delvis inspirerad av just rytmen.
     Vilgot, har blivit en av mina förälskelser sedan den dagen, bredvid sådana som Monsieur Serge Gainsbourg och lilla fröken Jessica "Druvan" T. En sådan människa jag önskar att jag hade mod att lära känna.

Novell: "Ett Barn" del 6

     Vi stannade längre än vi båda stannat någon annanstans på flera år, där i min hemstad, flera långa månader med beslutstaganden och juridiska formaliteter. Visst jobbade vi hårt för att få som vi ville men jag vet inte hur vi klarade det egentligen. På något sätt fick vi vårdnad om flickan, Agnes. Vi hade varit på väg att förlora, men så gick vi allesammans till Agnes när hon blivit informerad om beslutet och frågade om hon skulle vilja bo med oss. Hon nickade energiskt, sade med sin tunna och oanvända röst att hon tyckte sig känna oss mer än hennes enda faster. Jag kan bara anta att det var hon som avgjorde allting. Mina föräldrar blev förvånade. Jag fick förklara om och om igen hur jag hade fått mig inte bara en karl utan också en sexåring på
mindre än sex månader.
     Vi åkte alla upp med tåget och bodde i min lägenhet, som ändå varit för stor för bara mig. När vi kom uppåt landet mot min nuvarande hemvist, sent i mars var det nog, så frågade både Agnes och min nya livskamrat varför jag valt just det stället. Agnes pratade mycket mer nu.
     “På vintern är det nästan alltid mörkt och det kan kännas lite tråkigt ibland, men på sommaren så är det alltid ljust.” sade jag till dem “Långvarigt mörker är inget problem i utbyte mot solen om sommarnätterna. Ni kommer älska det.”
     När jag tänkte på den nordiska himlen igen så tänkte jag på dagarna vi hade framför oss. Jag undrade om jag förvisat mig själv till vinterhimlen genom att aldrig fästa mig vid något, det hade nog varit lite ensamt. Agnes mamma hade också tvingat henne att leva i mörker. Jag var orolig över inte bara min utan även hans förmåga att ge henne allt det vi förkastat i flera år, undrade om vi skulle lyckas. Jag var rädd för hur vi skulle bära oss åt, om våra så nyligt formade band skulle hålla. När barnet, framöver vårt barn, mitt och hans barn, hade somnat i mitt knä delgav jag honom mina tankar. Han sade då, och det glömmer jag aldrig, att när sommarnätterna äntligen kommer, så inser man att vintern var värd det. För den ledde en dit. Han lade armen om mig, så där pålitligt. Han fick mig att känna mig trygg, som ingen annan någonsin gjort. Vi var, trots allt, två av samma sort som kastade oss ut i det okända tillsammans - precis som vi alltid velat ha det.
     Han skulle aldrig låta mig glömma att vi nu delade båt, höll i varsin åra.

Novell: "Ett Barn" del 5

     Så en morgon, efter en dryg vecka, hörde jag mina föräldrar prata över frukost om en främling som gått omkring i ett grannområde och frågat människor underliga frågor. Han hade tydligen frågat om de kände till något om en viss granne, uppgav att han ville ta hand om hennes dotter. Jag drack en kopp te när de sade detta och var på väg att sätta i halsen. Jag insåg med en gång att det var han, att han frågade angående den tvivelaktiga modersfiguren. Jag gick för att träffa honom tidigare den morgonen. Han stod redan och spelade när jag kom dit, han var trots allt tvungen att leva och det kostar. Jag gick fram till honom och grep tag i fiolen, tryckte ned alla strängar och åstadkom ett riktigt dåligt ljud. Han förstod inte alls vad jag ville, så jag måste ha verkat arg. Men förhoppningsvis gick det över när jag frågade honom om hans nya hobby.
     “Du frågar angående flickan, eller hur? Frågar runt om grannarna märkt något konstigt.”
     “Det stämmer, jo, och jag har övertygat ett par stycken att vittna om misskötsel.”
     Han såg tungsint ut då han pratade om det och jag undrade vad de hade berättat för honom.
     “Vart ska hon ta vägen då? Om hennes mamma inte får ha henne längre?” frågade jag då. Om han inte hade tänkt så långt så skulle jag bli mycket besviken. Men han hade tänkt så långt.
     “Jag tänkte säga, att jag gärna tar hand om henne.” sade han. Det kom som en chock, minst sagt. Han åkte runt lika mycket som mig om inte mer, hade inget fast jobb utan bytte beroende på vart han kom, han hade ingen partner att dela ansvaret med. Jag förstod inte hur han tänkte.
     “Varför? Du vill inte fastna du heller, barn behöver den typen av säkerhet.”
     “Nej, det är sant” sade han då “men för hennes skull gör jag gärna det.”
     Det var omkring nu som jag insåg hur hårt jag slagit i huvudet, när jag föll för honom. Jag tog tag i hans jacka, drog honom närmre mig och tryckte min läppar mot hans. Bara en gång. Ögonblicket passerade alltså fort men kändes som en evighet, nästan som mina framtidsblickar fast på ett bra sätt. Jag höll tag i hans hand ett litet tag efteråt, tankarna rusade genom huvudet på mig. Göra si, göra så. Ge och ta. Vinna och förlora. Men så kom jag på att det inte alls var så komplicerat. Han sade ju just, hur enkelt det faktiskt var.
     “Jag vill också rädda henne. Det vill jag.”

Novell: "Ett Barn" del 4

     Jag gick tillbaka nästa dag, tänkte se mig om efter flickan och försöka se en annan framtid. Visserligen hade jag aldrig sett en syn inträffa, men jag hade alltid haft känslan av att de var sanning. Den flickan skulle dö alltför tidigt på toaletten eftersom hon inte orkade längre. Dessutom ville jag träffa musikanten, lära hans namn. Han hade sagt att han skulle åka snart, precis som jag då. Det kändes som om vi hade något gemensamt genom att aldrig rota oss. Jag hade aldrig träffat någon jag kunde känna igen mig i. Min livsfilosofi blev generellt tittad snett på, men inte av honom. Mycket riktigt så stod han där och verkade stämma sin fiol, på samma ställe som dagen innan. Jag gick fram till honom och frågade honom, om flickan.
     “Jag såg henne idag också, de stod bara en liten bit bort. Hennes mamma sade nånting om att de ville ta henne ifrån henne, berättade för flickan att de skulle fått som de ville om de inte bara varit ute efter att jävlas med henne. Hon sade, att ingen jävlas med henne.”
     Jag tänkte på min syn och det högg till i bröstet. Jag andades in tungt, luft lik bly.
     “De kommer inte lyckas ta flickan därifrån. Hon kommer aldrig därifrån.”
     Han såg frågande på mig en sekund.
     “Hon dör om sjutton år, på toaletten hemma. Hon dör ensam." Jag vet inte varför jag sade till honom, men det gjorde jag. Jag var bara så väldigt uppskakad av vad jag sett. Det skulle utan tvivel bli verklighet och jag skulle komma tillbaka igen till min hemstad och gå på hennes begravning, gråta på hennes begravning. Jag skulle undra, varför ingen gjorde något. Varför
ingen sett henne. Så kände jag mannens armar runtom mig och han drog mig tätt intill sig.
     “Gråt inte.” sade han åt mig. Jag kände efter och märkte att tårar sannerligen föll från mina ögon. Jag hade varit långt borta och inte märkt något. Det slog mig då, hur mycket jag gråtit över den lilla på så kort tid utan att egentligen känna henne. Tiden gick men han släppte mig inte, utan höll mig tryckt mot sitt bröst och kammade fingrarna igenom mitt hår. Så till slut, släppte han taget och såg tankfull ut ett litet tag. Jag frågade vad han tänkte på, fick vänta på hans svar.
     “Jag tror att jag kanske stannar i stan ett tag till.” sade han då. Det var också allt han sade. Jag frågade inte varför, men bestämde i samma stund att också stanna lite till. Det kändes som att rätt ställe att vara var vid hans sida, för tillfället. Så när jag kom tillbaka hem så ringde jag och avbokade min tågbiljett.
     Jag fortsatte att gå dit, rutinenligt i en vecka, och lyssna på honom spela, prata lite. Flickan såg vi också ett par gånger, men hon släpades efter sin mamma hela tiden och verkade inte kunna gå därifrån, kanske rädd att bli lämnad kvar. När vi såg henne så märkte jag att mannen ställde sig närmre mig, lite som om han vaktade mig. Kanske trodde han att jag skulle bryta ihop igen, antog att jag alltid var så bräcklig. Han var redo att när som helst ta fast i mig och hålla kvar mig på jorden. Nånting över hans oro och osjälviskhet kändes riktigt bra. Som han behandlade mig kunde man tro att världen skulle gå under med mig. Det var underligt hur han kände behovet av att beskydda mig.

Novell: "Ett Barn" del 3

På vägen hem tänkte jag på flickebarnet igen. Hennes aningslösa lilla person som inte förstod varför hon straffades. Hennes kvardröjande livslust. Jag var nästan hemma, då blixten slog ned. En syn trädde fram. Den varade i vad som måste varit en evighet, men tog ändå bara en sekund. Det var en av de längsta sekunder jag varit med om, någonsin. Jag kände igen känslan den lämnade efter sig - samma som den gång jag sett min framtid i spegeln.
     Jag ser henne sitta i sin skolbänk, rita och skriva i en liten skrivbok. Läraren ropar på henne, men hon reagerar inte. Ingen har kallat henne vid namn på länge och hon kunde lika gärna varit utan. Inte förän tystnaden är det enda som hörs tittar hon nyfiket upp, möts av underliga blickar. Ett ljus i hennes ögon, insikt. De pratade med henne.
     Hon är på rast, hoppar hopprep för sig själv. Resten av hennes klasskamrater hoppar tillsammans, gnabbas och diskuterar och skrattar. Hon ser inte ledsen ut, utan självuppoffrande. Jag vet, vid första anblick, att hon valt det själv. Hon tror att hon drar ner humöret och har inte nödvändigtvis fel heller. Barn kan vara så själviska ibland. Det tar ganska länge att lära sig visa omtanke, vissa lär sig aldrig. Så hon hoppar för sig själv, för att inte vara i vägen. Hon tycker inte att det finns plats för henne.
     Hon går längs vägen hemåt, tre steg bakom några av tjejerna i klassen. De säger inget till henne och hon säger inget till dem. Hon stirrar ned i marken, ser igenkännande på den. Hon tänker att marken vet, känner av, att hon går ensam. Ett enda par fötter. Hon snubblar över en sten och faller, skrapar upp knäet. En flicka vänder sig om och kollar. Hon tvekar visserligen men går vidare.
     Hon har blivit några år äldre, hennes hår har växt och hon är längre. Hon är bra i skolan, fokuserad, eftersom hon inte haft så mycket att göra. Hon sitter och räknar matte och tjuvlyssnar
på tjejernas samtal. De planerar allihop att sova över hos någon i helgen. Hon fortsätter räkna för sig själv, men känner ett sting i hjärtat.
     Hon har just sagt till en pojke att hon tycker om honom, hon är sexton, och han säger till henne att hon inte är hans typ. Han säger, att hon är för tyst och för smart för honom, att han inte vet hur man ska ta henne. Hon vågar inte svara på det. Hon har inget att säga, ändå. Hon vänder sig sakta om och går därifrån, ögonen i golvet. Ensamheten är tung.
     Hon kommer hem, samma dag, och börjar dammsuga. Efteråt går hon och plockar upp tomflaskor, sorterar i lådor som hon ska ta till återvinningen. Hon gräver i skafferiet och kylen, letar något att äta. Hon lägger en filt över mamma, som ligger i soffan och sover. Sedan då hon fått i sig något så går hon och pluggar, gör läxor och läser en bok på sitt rum - dörren stängd. Hon har inget skrivbord att sitta vid sedan hon sålde sitt, utan sitter på golvet mot elementet med en filt över benen. Några timmar efter det att hon lagt sig så hör hon musiken spelas på högsta volym i vardagsrummet. Hennes mamma skrålar med och hon drar trött täcket över huvudet. Hon kan inte sova, utan ligger bara där och tänker. Jag känner av vad hon tänker på. Hon tänker på pojken, på tjejerna, på alla typer av relationer man kan ha och hur hon inte har några.
     Jag ser henne gå omkring planlöst i sitt liv i flera år till. Hon går igenom universitetet på samma vis, tar ett helt okej jobb i båda deras hemstad. Det jobbet är ett stort misstag, eftersom de känner till vem hon är, hur hon är. Ingenting förändras. Hon har inte flyttat hemifrån ännu, vid tjugotre, utan går hem till samma gamla lägenhet, plockar samma gamla tomflaskor och drar samma gamla täcke över huvudet så hon får vara ifred när hon vill gråta.
     En kväll blir det för mycket, alla ställen hon varit på inbillar hon sig vet att hon är ensam. Hon skäms, för hon tror att det är henne det är fel på, att hon får skylla sig själv. Hon fick aldrig höra, inte av någon, att hon inte var ett problem. Nu ligger hon i sängen, rummets fyra väggar omringar henne och stirrar tyst. Hon är så trött på tystnaden, den tär på henne inifrån och ut. Alltid tyst. Väggarna stirrar, hånar henne, suckar åt hennes otillräcklighet. De förebrår henne att hon är ensam. Jag hör inte, men känner henne skrika så högt hon kan. Hon springer till badrummet och låser in sig, hon plockar fram alla piller hon kan hitta ur skåpet, sväljer så många
hon kan på en och samma gång, och jag får inte se mer av hennes liv. För den sekunden är början till slutet på hennes liv, allt hon någonsin varit och någonsin ville bli försvinner och knappt någon kommer att komma ihåg henne.
     Jag faller i gråt, vill göra henne hel, vill kalla henne vid namn.

Novell: "Ett Barn" del 2

Så jag gick där, såg snön glittra, tänkte på julgransglitter. Jag såg människor passera och tyckte jag kände igen många jag gått i skolan med, men ingen verkade känna igen mig. Jag såg dem julhandla med makor gående bredvid, barn i hand eller i barnvagn. De verkade ha fullt upp med att gräva ned sina rötter. Rent generellt såg alla ut att ha det bra.
     Jag satte mig ned och slappnade av på en bänk som stod bara några meter bort från en gatumusikant. En ung man, jag hade kunnat gå i skola med honom men kände i så fall inte igen honom, som spelade för mig främmande musik. Normalt brukar man spela dragspel eller gitarr, men här stod han med en fiol. Jag noterade att han spelade för bra för att stå här. Jag lät mina axlar sjunka ned, blundade och tog ett djupt andetag. Lyssnade på harmonierna som flödade, högt och klart men ändå så mjukt och ömtåligt. Det fick något inom mig att sjunga. Ett litet tag var det allt jag hörde, men så hörde jag klirret av småpengar i fodralets botten. Det klirret fick mannen att stanna upp. Jag öppnade mina ögon och såg en liten flicka i klargul jacka, hon kan inte ha varit äldre än sex år, som stod och grävde i sina fickor efter fler mynt. Hon slickade sig om läpparna fokuserat, blicken verkade riktat intensivt mot ingenting. Hon hittade inget mer och tittade då upp mot den tyste mannen. Jag följde hennes blick. Hans leende var det sorgligaste och samtidigt det vänligaste jag någonsin sett. En sådan ömhet, likvärdig hans ljuva melodier. Han tog tag i fiolen med ena handen och gick ned knä. Han plockade sakta upp de mynt hon kastat ned, kanske några fler, och höll ut handen åt henne. Hon tog tillbaka dem och tryckte ned dem i sin ficka, även fast hon inte förstod. Så tog han också fram en liten plåtburk ur fickan, öppnade den och bjöd henne på karameller. Det satte ett leende på hennes små läppar.
     “Vad fina flätor du har, min vän.” sade hon. Hon fortsatte bara att le, tittade blygt på honom och stoppade en liten karamell i munnen. “Tack så mycket för pengarna, men jag tror att du har råd med en sån här med dem.” fortsatte han, och höll upp plåtburken för att visa. Hon nickade tyst.
     “Var är dina föräldrar? Väntar du på din mamma, är hon här i närheten?” frågade han då.
     “Hon sa att hon skulle komma och hämta mig efter frissan.” sade flickan, hennes röst späd och bräcklig som ett höstlöv. Mannen nickade, han såg orolig ut. Jag var också orolig.
     “Vad sägs om att du väntar med mig, då? Här. Du kan låna mina vantar och sätta dig bredvid den vackra damen där borta.” sade han, och kastade ett leende åt mitt håll.
     “Det är väl en bra ide?” sade jag då. “Vi kan lyssna på hans musik tillsammans."
     Flickan verkade nöjd med det och kom och satte sig bredvid mig. Musikanten ändrade sin musik från bitterljuv och sakta till lekfull och energisk. Flickan såg ut att verkligen tycka om det. Hon studsade lite på bänken i ett försök att hålla takten. Den flickan blev fort centrum för min uppmärksamhet. Allt jag såg var henne, den lilla vars mamma lämnat henne utan vidare, som fortfarande var sorglös och oskyldig. Jag undrade vem hennes mamma var, om jag känt henne då jag fortfarande bodde där, hur kvinnan tänkte när hon gick ifrån sin sexåring utan vidare. Ett barn förtjänar aldrig något sånt. Jag kunde inte slita ögonen ifrån flickan. Hennes livslott till trots var hon som vem som helst i sin ålder. Att se henne värmde upp mig inifrån i minusgraderna. Vi satt länge och hörde på hans fiolspel, så länge att jag såg hans fingrar börja vitna. Till slut kom då mamman tillbaka. Hon sade ingenting, såg inte arg ut men ställde sig framför flickan och väntade. Jag såg att hon kände igen henne och när hon direkt visste vad kvinnan framför henne ville och själv ställde sig upp så brast något inom mig. Jag blev nästan gråtfärdig. Den lilla figuren vinkade åt mig och mannen med fiolen kort innan de båda gick iväg, fortfarande tysta.
     “Inte undra på att hon inte vågar prata.” sade musikanten plötsligt. Jag hade inte ens märkt att han slutat spela, packat ihop eller gått fram till mig. Jag var helt låst på barnet. Vi pratade ett litet tag. Vi delade tydligen åsikt, det hade märkts redan från början i och med att han hade märkt innan jag, och jag kände därför att jag kunde säga vad jag tyckte. Att jag inte var ensam i det hela lugnade mig. Snart pratade vi rent allmänt, om familj, jobb och resor. Jag frågade hur länge han skulle stanna. Han berättade att han snart skulle åka, eftersom han aldrig stannade länge på samma plats. Vi skildes åt och jag fortsatte vidare, hemåt igen. Jag fann honom intressant och gjorde planer att gå tillbaka innan han åkte.

Novell: "Ett Barn" del 1

     Barn är hjältar. De är små personer i en värld full av jättar och måste lära sig allt vi redan kan, förlitar sig på sin fantasi och kreativitet. De kan inte ansvara för att de inte vet, hur allting fungerar eller vad som är rätt och inte rätt.

Jag tog en promenad i staden där jag växt upp, såg det nyfallna lagret av snö glittra i förvinterns solljus. Det fick mig att tänka på julgransglitter. En stor lastbil full med glitter hade lika gärna kunnat ha glömt bakdörrarna öppna och jag hade inte märkt någon skillnad. Liknande saker hade inträffat då jag var barn, flera gånger. Inte för att jag vet varför.
     Jag bodde kvar efter skolan i säkert tre år innan jag gav mig av. Det är inget fel på den lilla staden, den fyller många människors behov, men den räckte inte för mig. Av alla som åkte från och till, som någonsin sett välkomstskylten innan tätbefolkningen började, så kom de flesta för att stanna. I egenskap av minoriteten, vi som inte såg över axeln när vi gled ut på motorvägen, var jag en av de som inte skulle sakna något. Saknaden ligger inte i min natur, min person har aldrig varit bunden till ett specifikt ställe och jag kommer nog alltid leta efter ett ställe där det känns rätt att slå rot och växa. Fast jag tror inte att jag kommer att hitta något ställe som väcker de känslorna och jag skulle säkert ändå inte känna igen dem. Om jag som liten byggt en koja ute i skogen och någon kommit och rivit den så blev jag inte arg eller ledsen. Jag tänkte att “Jaja, jag kan väl bygga en ny. Där borta går väl bra”. Min hemort var ganska så fin, det blev inte alltför kallt på vintern, alldeles lagomt med snö antar jag, och hettan var inte för tung på sommaren. Små sjöar låg överallt runt omkring, inte längre än man kunde cykla eller gå. Det var mitt hem, men inte mer än så. Jag såg mig som sagt inte över axeln.
     Anledningen till att jag flyttade var egentligen på grund av ett drömliknande ögonblick. Om jag någon gång, då jag kände mig lugn eller befann mig i en harmonisk omgivning, inte hade något speciellt att tänka på så hade jag alltsedan jag var barn sjunkit ner i ett drömliknande tillstånd. Om jag just då tittade på en sjö så tyckte jag mig alltid se dess utveckling, från dåtid till framtid så att säga, se allt hänga ihop på det mest underliga klara vis. Jag kunde titta på marken och se alla fotspår som någonsin trampats ned och som skulle göra det. En fantastisk och kuslig typ av dagdröm. Det kom naturligt och min fantasi prisades av alla vuxna i mina tidigare år. Sedan växte jag aldrig ifrån det.
     Jag satt en kväll i mitt rum, hade läst en bok och skulle snart krypa i säng. Jag hade en spegel hängandes på väggen mittemot. När jag lagt ned boken fastnade mitt fokus på min reflektion, en sextonåring som inte planerat sitt liv det allra minsta. Jag såg plötsligt hela mitt liv framför mig, såg mig själv gå, leva, dö och hemsöka min hemstad. Det var inte längre kusligt att
se sådant här efter så många år, men till skillnad från allt annat jag sett fann jag inget fascinerande eller fängslande i denna syn, denna fantasi, eller vad man ska kalla det. Jag bestämde mig för att åka, aldrig stanna.
     Jag hade många gånger för mitt inre sett träd, stora och magnifika och djupt rotade, se livets ände. Storslagna, men bundna till en plats. Rötter räckte visserligen långt, men inte hur långt som helst. Träd har aldrig i historien vandrat över kontinenter.
     Jag hade återvänt, bara en kort stund, för att besöka mina favoritställen igen och för att träffa mina föräldrar, som slagit rot för länge sedan. min mor bjöd mig på middag och min far bjöd mig på hans fina whiskey som han köper till speciella tillfällen, trots att bara han gillar det.
Jag sa att jag skulle ta en promenad, gå runt och se vad som ändrats sedan sist. Jag lovade att vi skulle spela alfapet senare på kvällen när min bror skulle komma - som vi alltid gjort och de släppte motvilligt iväg mig. Jag förstår verkligen hur det måste kännas för dem, att dera enda dotter alltid är så långt borta. Även om jag inte saknar min stad, så älskar jag min familj. Det är viktigt att skilja på saknad och kärlek.