Barn är hjältar. De är små personer i en värld full av jättar och måste lära sig allt vi redan kan, förlitar sig på sin fantasi och kreativitet. De kan inte ansvara för att de inte vet, hur allting fungerar eller vad som är rätt och inte rätt.
Jag tog en promenad i staden där jag växt upp, såg det nyfallna lagret av snö glittra i förvinterns solljus. Det fick mig att tänka på julgransglitter. En stor lastbil full med glitter hade lika gärna kunnat ha glömt bakdörrarna öppna och jag hade inte märkt någon skillnad. Liknande saker hade inträffat då jag var barn, flera gånger. Inte för att jag vet varför.
Jag bodde kvar efter skolan i säkert tre år innan jag gav mig av. Det är inget fel på den lilla staden, den fyller många människors behov, men den räckte inte för mig. Av alla som åkte från och till, som någonsin sett välkomstskylten innan tätbefolkningen började, så kom de flesta för att stanna. I egenskap av minoriteten, vi som inte såg över axeln när vi gled ut på motorvägen, var jag en av de som inte skulle sakna något. Saknaden ligger inte i min natur, min person har aldrig varit bunden till ett specifikt ställe och jag kommer nog alltid leta efter ett ställe där det känns rätt att slå rot och växa. Fast jag tror inte att jag kommer att hitta något ställe som väcker de känslorna och jag skulle säkert ändå inte känna igen dem. Om jag som liten byggt en koja ute i skogen och någon kommit och rivit den så blev jag inte arg eller ledsen. Jag tänkte att “Jaja, jag kan väl bygga en ny. Där borta går väl bra”. Min hemort var ganska så fin, det blev inte alltför kallt på vintern, alldeles lagomt med snö antar jag, och hettan var inte för tung på sommaren. Små sjöar låg överallt runt omkring, inte längre än man kunde cykla eller gå. Det var mitt hem, men inte mer än så. Jag såg mig som sagt inte över axeln.
Anledningen till att jag flyttade var egentligen på grund av ett drömliknande ögonblick. Om jag någon gång, då jag kände mig lugn eller befann mig i en harmonisk omgivning, inte hade något speciellt att tänka på så hade jag alltsedan jag var barn sjunkit ner i ett drömliknande tillstånd. Om jag just då tittade på en sjö så tyckte jag mig alltid se dess utveckling, från dåtid till framtid så att säga, se allt hänga ihop på det mest underliga klara vis. Jag kunde titta på marken och se alla fotspår som någonsin trampats ned och som skulle göra det. En fantastisk och kuslig typ av dagdröm. Det kom naturligt och min fantasi prisades av alla vuxna i mina tidigare år. Sedan växte jag aldrig ifrån det.
Jag satt en kväll i mitt rum, hade läst en bok och skulle snart krypa i säng. Jag hade en spegel hängandes på väggen mittemot. När jag lagt ned boken fastnade mitt fokus på min reflektion, en sextonåring som inte planerat sitt liv det allra minsta. Jag såg plötsligt hela mitt liv framför mig, såg mig själv gå, leva, dö och hemsöka min hemstad. Det var inte längre kusligt att
se sådant här efter så många år, men till skillnad från allt annat jag sett fann jag inget fascinerande eller fängslande i denna syn, denna fantasi, eller vad man ska kalla det. Jag bestämde mig för att åka, aldrig stanna.
Jag hade många gånger för mitt inre sett träd, stora och magnifika och djupt rotade, se livets ände. Storslagna, men bundna till en plats. Rötter räckte visserligen långt, men inte hur långt som helst. Träd har aldrig i historien vandrat över kontinenter.
Jag hade återvänt, bara en kort stund, för att besöka mina favoritställen igen och för att träffa mina föräldrar, som slagit rot för länge sedan. min mor bjöd mig på middag och min far bjöd mig på hans fina whiskey som han köper till speciella tillfällen, trots att bara han gillar det.
Jag sa att jag skulle ta en promenad, gå runt och se vad som ändrats sedan sist. Jag lovade att vi skulle spela alfapet senare på kvällen när min bror skulle komma - som vi alltid gjort och de släppte motvilligt iväg mig. Jag förstår verkligen hur det måste kännas för dem, att dera enda dotter alltid är så långt borta. Även om jag inte saknar min stad, så älskar jag min familj. Det är viktigt att skilja på saknad och kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar