Detta kan nog inte kallas novell, men vi kan kalla det en text, ett verk. Ungefär så mycket status kan det få. Poängen är lite, att den inte kunnat vara längre. Jag tycker inte om att komma ifrån essensen i vissa saker.
“Vi väntade för länge.” sade han. En dämpad sorg närvarande i hans ögon. De satt på en parkbänk vid strandkanten, solen var på väg ned och fick hennes korpsvarta hår att skina i gult och orange. Hon vände ansiktet mot hans, han såg på henne med. De var lugna, hanterade hela situationen moget, men båda var ändå besvärade.
“Vi kanske gjorde det...” viskade hon. “Ganska synd, för vi är jättebra tillsammans.” Hon gav honom ett oförtroligt leende.
“Dynamiska Duon, det är vi det. Du är hjärnan.” Sade han.
“Och du är musklerna. Och moralen, som håller mig på rätt spår.”
Han skrattade lite.
“Blir det alltför jobbigt att fortsätta vara med mig?” var hon tvungen att fråga.
“Nej, tänk inte så! Du är den bästa vän jag har, jag har ingen riktigt som du - det vore jobbigt att inte vara med dig.” insisterade han, intensiv som alltid. “Blir det jobbigt för dig...?”
Hon var förvånad, hon trodde inte att hon betydde så mycket för honom. Hon skakade på huvudet, för att lugna honom. Dessutom så kunde hon inte tänka sig att sluta träffa honom. Han var för viktig för henne. Hon kände hans hand runt hennes, hans tumme smekte hennes fingrar. Hon såg honom i ögonen, och allt hon såg var skuld. Det var inte likt honom och gjorde henne obekväm, så hon ställde sig upp och drog handen ur hans grepp. Han gjorde detsamma.
“Oroa dig inte.” sade hon och log åt honom som hon alltid gjort. Hon kunde se honom slappna av lite mer. Hennes händer sökte sig till hans nacke, hon ställde sig på tå och kysste honom lätt. Han tog henne i sina armar och höll om henne, begravde näsan i hennes ljuvt doftande hår. Ett sista diffust ögonblick av ömsesidig kärlek emellan de båda, det visste dem. När hon vände sig om och gick såg han efter henne tills hon var utom synhåll. Och de skildes åt.
När hon kom hem lade hon sig på sängen och grät. Det var inte hon som fallit för någon annan, utan han. Hon var den som lämnades kvar ensam med bara sin enkelriktade kärlek till sällskap. Hon låg där med ansiktet i kudden och kände hur hennes ögon svullnade upp och hur det blev svårt att andas genom näsan. Hon undrade vad flickan hette, som var så fantastisk att den finaste människa hon någonsin träffat snubblat över kärlekens skosnören och slagit huvudet i fallet. Hennes namn var säkert jättevackert.
Hon satt länge i sängen, snöt sig och tänkte på allt som hade med honom att göra. Hon försökte inte ens distrahera sig själv, för det kändes som om det var orättvist mot honom. Han skulle inte försvinna och hon skulle inte glömma, så det var lika bra att vänja sig. Hon satt och tänkte på allt han varit för henne genom åren, allt hon hoppats att han skulle bli som hon nu skulle tvingas lägga bakom sig. De båda hade alltid vistats i gränslandet när de varit tillsammans, de hade hyst ömma känslor för varandra men aldrig vågat. Hon avskydde sitt klenmod. Den andra flickan var säkert inte klenmodig.
Hon fick slut näsdukar. Hon ställde sig upp och gick de tre korta stegen mot byrån, tog ett nytt paket och började gå tillbaka till sängen, men hindrades av ett intryck. Hon gick förbi sin spegel och fastnade, fängslad av den uppenbara smärtan.
Hon började att noga granska sin reflektion, försökte hitta en anledning att peka på, om varför det inte var henne. Han sade att de väntade för länge, men var det sant? Varför nu, när de väntat för länge i flera år?
Hon såg förbi sina rödgråtna ögon och tillhörande rinniga näsa, letade efter någon förändring. Något, vad som helst, som kunde agera som anledning. Hon såg på sitt hår, svart och lite rörigt, och undrade hur den andras hår såg ut. Kanske var hon blond.
Hon försökte le, och såg sina lite ojämna tänder. Inte raka, men hon hade inte behövt tandställning. Själva leendet var okej, men inte precis fyrverkerier. Flera hade samma typ av leende som hon. Men kanske, kanske hade den andra flickan ett sådant där fantastiskt leende som smittar och sprider värme.
Hon såg ned på sin handled där hennes tatuering slingrade sig runt och ned på handryggen. Hon försökte komma ihåg om han hade tyckt om den när hon skaffat den, men kom inte ihåg. Just när hon behövde det, kom hon inte ihåg.
Så till slut mötte hon sin blick. Hon hade mörka ögon, inte precis pigga eller tydligt uppmärksamma. Hon såg inte trött ut, men frånvarande. Som om hon gick och funderade på något, inte medveten om den resterande världen. Hon undrade om hon alltid såg ut så, när hon tittade på honom också? Trodde han att hon inte såg honom, hörde honom?
Men hon var ändå säker på att han älskat henne. De hade utan tvekan haft något, något vackert, även om det var odefinierat och outtalat. De hade tillhört varandra, det visste hon. Han skulle bli arg om han visste att hon tvekade nu.
Tårarna började rinna igen. Hon kände det inte, men hon såg det i spegeln.
“Vi väntade för länge...” sade hon för sig själv. Hon visste att det var sanning. Han hade aldrig dömt någon, allra minst henne, för det yttre. Hennes problem låg i att leta efter fel i en spegelbild, där bara hon syntes och han saknades. Det handlade inte om henne. Han hade bara hittat någon, som gav honom vad han förtjänade, utan att vara rädd. Hon avundades honom. Hon började längta till den där dagen, gömd i den okända framtiden, då hon skulle bli lycklig.
Hon tänkte nu på hur hon slapp vänta på något som aldrig skulle bli. Hennes sorg verkade fyllas till bredden av syfte, med löftet “fortsättning följer”.
Hon kände sig med ens underligt fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar