Så jag gick där, såg snön glittra, tänkte på julgransglitter. Jag såg människor passera och tyckte jag kände igen många jag gått i skolan med, men ingen verkade känna igen mig. Jag såg dem julhandla med makor gående bredvid, barn i hand eller i barnvagn. De verkade ha fullt upp med att gräva ned sina rötter. Rent generellt såg alla ut att ha det bra.
Jag satte mig ned och slappnade av på en bänk som stod bara några meter bort från en gatumusikant. En ung man, jag hade kunnat gå i skola med honom men kände i så fall inte igen honom, som spelade för mig främmande musik. Normalt brukar man spela dragspel eller gitarr, men här stod han med en fiol. Jag noterade att han spelade för bra för att stå här. Jag lät mina axlar sjunka ned, blundade och tog ett djupt andetag. Lyssnade på harmonierna som flödade, högt och klart men ändå så mjukt och ömtåligt. Det fick något inom mig att sjunga. Ett litet tag var det allt jag hörde, men så hörde jag klirret av småpengar i fodralets botten. Det klirret fick mannen att stanna upp. Jag öppnade mina ögon och såg en liten flicka i klargul jacka, hon kan inte ha varit äldre än sex år, som stod och grävde i sina fickor efter fler mynt. Hon slickade sig om läpparna fokuserat, blicken verkade riktat intensivt mot ingenting. Hon hittade inget mer och tittade då upp mot den tyste mannen. Jag följde hennes blick. Hans leende var det sorgligaste och samtidigt det vänligaste jag någonsin sett. En sådan ömhet, likvärdig hans ljuva melodier. Han tog tag i fiolen med ena handen och gick ned knä. Han plockade sakta upp de mynt hon kastat ned, kanske några fler, och höll ut handen åt henne. Hon tog tillbaka dem och tryckte ned dem i sin ficka, även fast hon inte förstod. Så tog han också fram en liten plåtburk ur fickan, öppnade den och bjöd henne på karameller. Det satte ett leende på hennes små läppar.
“Vad fina flätor du har, min vän.” sade hon. Hon fortsatte bara att le, tittade blygt på honom och stoppade en liten karamell i munnen. “Tack så mycket för pengarna, men jag tror att du har råd med en sån här med dem.” fortsatte han, och höll upp plåtburken för att visa. Hon nickade tyst.
“Var är dina föräldrar? Väntar du på din mamma, är hon här i närheten?” frågade han då.
“Hon sa att hon skulle komma och hämta mig efter frissan.” sade flickan, hennes röst späd och bräcklig som ett höstlöv. Mannen nickade, han såg orolig ut. Jag var också orolig.
“Vad sägs om att du väntar med mig, då? Här. Du kan låna mina vantar och sätta dig bredvid den vackra damen där borta.” sade han, och kastade ett leende åt mitt håll.
“Det är väl en bra ide?” sade jag då. “Vi kan lyssna på hans musik tillsammans."
Flickan verkade nöjd med det och kom och satte sig bredvid mig. Musikanten ändrade sin musik från bitterljuv och sakta till lekfull och energisk. Flickan såg ut att verkligen tycka om det. Hon studsade lite på bänken i ett försök att hålla takten. Den flickan blev fort centrum för min uppmärksamhet. Allt jag såg var henne, den lilla vars mamma lämnat henne utan vidare, som fortfarande var sorglös och oskyldig. Jag undrade vem hennes mamma var, om jag känt henne då jag fortfarande bodde där, hur kvinnan tänkte när hon gick ifrån sin sexåring utan vidare. Ett barn förtjänar aldrig något sånt. Jag kunde inte slita ögonen ifrån flickan. Hennes livslott till trots var hon som vem som helst i sin ålder. Att se henne värmde upp mig inifrån i minusgraderna. Vi satt länge och hörde på hans fiolspel, så länge att jag såg hans fingrar börja vitna. Till slut kom då mamman tillbaka. Hon sade ingenting, såg inte arg ut men ställde sig framför flickan och väntade. Jag såg att hon kände igen henne och när hon direkt visste vad kvinnan framför henne ville och själv ställde sig upp så brast något inom mig. Jag blev nästan gråtfärdig. Den lilla figuren vinkade åt mig och mannen med fiolen kort innan de båda gick iväg, fortfarande tysta.
“Inte undra på att hon inte vågar prata.” sade musikanten plötsligt. Jag hade inte ens märkt att han slutat spela, packat ihop eller gått fram till mig. Jag var helt låst på barnet. Vi pratade ett litet tag. Vi delade tydligen åsikt, det hade märkts redan från början i och med att han hade märkt innan jag, och jag kände därför att jag kunde säga vad jag tyckte. Att jag inte var ensam i det hela lugnade mig. Snart pratade vi rent allmänt, om familj, jobb och resor. Jag frågade hur länge han skulle stanna. Han berättade att han snart skulle åka, eftersom han aldrig stannade länge på samma plats. Vi skildes åt och jag fortsatte vidare, hemåt igen. Jag fann honom intressant och gjorde planer att gå tillbaka innan han åkte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar