Okej, detta var typ två år sedan. Skulle vilja skriva om den här någon dag. Men eftersom den dagen inte är idag, så postar jag den gamla.... En fotnot: Det som nämns som "Insikten" är deras hemliga ställe, en bro på ett avskilt naturskönt och lugnt ställe. Men jaja.
En tid senare, en sen fredagskväll i slutet av sköna Augusti, träffades de igen. En gång av hundra. Den dagen skulle Niklas tänka mycket på i framtiden. Många nätters sömn skulle gå till spillo på grund av just den dagen. De diskuterade och resonerade som vanligt om allt möjligt. Och de delade med sig av sina drömmar. Nattliga och dagdrömmar. De gick mot deras favoritställe.
De två satte sig bredvid varandra på Insikten. Niklas blev för ett ögonblick tyst. Han visste inte varför men just då sade han ingenting. Däremot visste Tim vad han ville prata om.
”Har du tänkt på en sak?” frågade han. Så som man frågar då man gör sig beredd att förklara i detalj det där som man vet att den andre inte har tänkt på. Som man själv har tänkt mycket på. ”Har du någonsin funderat på om vi faktiskt är något alls? Har du tänkt på att vi kanske är någon annans fantasi och att allt kanske är en bluff?”
Niklas fick en tyngd i huvudet som han inte visste var den kom ifrån. Det var en ledsam tanke han hörde på. Inte omöjlig heller. Han blev en aning defensiv. Han ville försvara sitt liv, sin existens från dessa idéer. Han var nu van vid tragiska eller hemska saker som Tim sade, men det här verkade vara mörkare än vanligt.
”Jag har aldrig tänkt så." sade han i ett försök att avbryta. Han var mycket allvarlig. Det här var en aning för mycket för honom. Men Tim fortsatte.
"Men egentligen. Du säger ju alltid själv att du inte vet vad som är verkligt och vad som är dröm. Det är ju inte stor skillnad."
"Tvärtom, det är en stor skillnad. Jag har aldrig tvivlat på om vi lever." invände han, envist. Obekväm med Tims tanke.
"Men Niklas. Det är ju viktigt. Om inte vi finns, om vi inte sitter här nu, vad är det för mening med att låtsas? Varför ska vi vara här?" insisterade Tim, helt fast. "Minns du första gången vi gick hit? De första drömmar vi delade? Våra idealiska världar? Jag vill till min..."
Hans ögon var stora och frånvarande. Han såg manisk ut. Han var ute på för djupt vatten och Niklas kunde inte höra mer. Han vägrade lyssna på det här, det kändes bara fel. Han ställde sig fort upp. Tim tystnade. Ingen av dem såg på varandra när han skyndade därifrån. Niklas gick hem och lade sig, tidigare än han brukade. Han somnade snart, plötsligt mentalt utmattad. Han hoppades på att få drömma.
På lördagmorgon hade han dåligt samvete. De hade alltid lyssnat på varandra även om de inte höll med varandra. Han kanske hade överreagerat. Han gick till Insikten och väntade på Tim. Han väntade och väntade i flera timmar men han dök aldrig upp. Niklas tänkte tanken att gå hem till honom och prata med honom, men då kom han ihåg att han inte visste var han bodde. Han var tvungen att ge upp. Resten av dagen passerade alltför långsamt för att vara en lördag. Icke desto mindre passerade den. Söndag blev likadan. Inget spår efter Tim. Oron smög sig på honom och bostte sig. Egentligen var den ogrundad, men vissa känslor kan man inte skaka av så lätt.
'Men han måste ju i alla fall komma till skolan' tänkte han för sig själv för att lugna nerverna. 'Han är inte så småsint att han skulle släppa allt bara för att han är arg. Han är inte sån.'
På måndag morgon såg han ändå inte till honom. Han var för upptagen för att märka känslan när han kom in i klassrummet. Han knackade läraren på axeln och tänkte fråga om hon visste var han höll hus. Hon vände sig om och han såg hennes ansikte. Hennes ögon var rödgråtna och sminket hade smetats ut från tidigare då hon tårkat tårarna. Nu verkade hon i alla fall vara samlad, men... Han var tvungen att fråga vad som hänt. Och då fick han höra. Då fick han veta var Tim hade varit hela helgen.
Om Niklas hade haft för vana att läsa tidningen så hade han redan vetat. På söndagen skrev Kuriren och NSD om en ung man, en som just börjat leva sitt liv, som av okända orsaker hängt sig på natten mot lördag. Mamman och pappan hade varit bortresta och hittade honom när de kom hem på lördag kväll. "En tragisk händelse" beskrev de båda tidsskrifterna det som.
Niklas tankar var osammanhängande och de flesta ersattes av känslor. Så som man kan vänta sig efter en nära väns alltför tidiga slut. Han förstod inte varför hans nyfunne vän skulle göra något sånt. Han var trots allt inte lika chockad som han var ledsen. Han såg tillbaka på deras samtal.
Niklas skulle definitivt sakna deras samtal och att få höra om någon annans drömmar. Det var svårt att begripa att han inte fanns längre. Han undrade flyktigt om han skulle träffa Tim igen i sina drömmar. Om han fortfarande levde någonstans och att han dött endast i en dröm. En typisk tanke från hans huvud.
Dagen flöt så småningom förbi som den brukade, fast saktare än vanligt. Skolan slutade och Niklas vände återigen fötterna hemåt. Hans ögon stirrade ständigt ut i tomma luften. Han kom hem till det tomma huset och hämtade posten. Han sorterade ut räkningar från annan post, som han brukade. Men idag fanns där ett brev adresserat till honom.
Inne i kuvertet fanns ett lite knöligt papper. Där stod följande rader;
"En man sa en gång att det finns två olika drömmare. Nattens och dagens drömmare. De som drömmer om dagen är farliga män, för deras drömmar har makten att bli verklighet.
Jag har alltid drömt på natten. Nu ska jag hitta ett ställe där min dröm också kan bli verklighet. Du, Niklas, är en dagens drömmare."
~Tim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar