På vägen hem tänkte jag på flickebarnet igen. Hennes aningslösa lilla person som inte förstod varför hon straffades. Hennes kvardröjande livslust. Jag var nästan hemma, då blixten slog ned. En syn trädde fram. Den varade i vad som måste varit en evighet, men tog ändå bara en sekund. Det var en av de längsta sekunder jag varit med om, någonsin. Jag kände igen känslan den lämnade efter sig - samma som den gång jag sett min framtid i spegeln.
Jag ser henne sitta i sin skolbänk, rita och skriva i en liten skrivbok. Läraren ropar på henne, men hon reagerar inte. Ingen har kallat henne vid namn på länge och hon kunde lika gärna varit utan. Inte förän tystnaden är det enda som hörs tittar hon nyfiket upp, möts av underliga blickar. Ett ljus i hennes ögon, insikt. De pratade med henne.
Hon är på rast, hoppar hopprep för sig själv. Resten av hennes klasskamrater hoppar tillsammans, gnabbas och diskuterar och skrattar. Hon ser inte ledsen ut, utan självuppoffrande. Jag vet, vid första anblick, att hon valt det själv. Hon tror att hon drar ner humöret och har inte nödvändigtvis fel heller. Barn kan vara så själviska ibland. Det tar ganska länge att lära sig visa omtanke, vissa lär sig aldrig. Så hon hoppar för sig själv, för att inte vara i vägen. Hon tycker inte att det finns plats för henne.
Hon går längs vägen hemåt, tre steg bakom några av tjejerna i klassen. De säger inget till henne och hon säger inget till dem. Hon stirrar ned i marken, ser igenkännande på den. Hon tänker att marken vet, känner av, att hon går ensam. Ett enda par fötter. Hon snubblar över en sten och faller, skrapar upp knäet. En flicka vänder sig om och kollar. Hon tvekar visserligen men går vidare.
Hon har blivit några år äldre, hennes hår har växt och hon är längre. Hon är bra i skolan, fokuserad, eftersom hon inte haft så mycket att göra. Hon sitter och räknar matte och tjuvlyssnar
på tjejernas samtal. De planerar allihop att sova över hos någon i helgen. Hon fortsätter räkna för sig själv, men känner ett sting i hjärtat.
Hon har just sagt till en pojke att hon tycker om honom, hon är sexton, och han säger till henne att hon inte är hans typ. Han säger, att hon är för tyst och för smart för honom, att han inte vet hur man ska ta henne. Hon vågar inte svara på det. Hon har inget att säga, ändå. Hon vänder sig sakta om och går därifrån, ögonen i golvet. Ensamheten är tung.
Hon kommer hem, samma dag, och börjar dammsuga. Efteråt går hon och plockar upp tomflaskor, sorterar i lådor som hon ska ta till återvinningen. Hon gräver i skafferiet och kylen, letar något att äta. Hon lägger en filt över mamma, som ligger i soffan och sover. Sedan då hon fått i sig något så går hon och pluggar, gör läxor och läser en bok på sitt rum - dörren stängd. Hon har inget skrivbord att sitta vid sedan hon sålde sitt, utan sitter på golvet mot elementet med en filt över benen. Några timmar efter det att hon lagt sig så hör hon musiken spelas på högsta volym i vardagsrummet. Hennes mamma skrålar med och hon drar trött täcket över huvudet. Hon kan inte sova, utan ligger bara där och tänker. Jag känner av vad hon tänker på. Hon tänker på pojken, på tjejerna, på alla typer av relationer man kan ha och hur hon inte har några.
Jag ser henne gå omkring planlöst i sitt liv i flera år till. Hon går igenom universitetet på samma vis, tar ett helt okej jobb i båda deras hemstad. Det jobbet är ett stort misstag, eftersom de känner till vem hon är, hur hon är. Ingenting förändras. Hon har inte flyttat hemifrån ännu, vid tjugotre, utan går hem till samma gamla lägenhet, plockar samma gamla tomflaskor och drar samma gamla täcke över huvudet så hon får vara ifred när hon vill gråta.
En kväll blir det för mycket, alla ställen hon varit på inbillar hon sig vet att hon är ensam. Hon skäms, för hon tror att det är henne det är fel på, att hon får skylla sig själv. Hon fick aldrig höra, inte av någon, att hon inte var ett problem. Nu ligger hon i sängen, rummets fyra väggar omringar henne och stirrar tyst. Hon är så trött på tystnaden, den tär på henne inifrån och ut. Alltid tyst. Väggarna stirrar, hånar henne, suckar åt hennes otillräcklighet. De förebrår henne att hon är ensam. Jag hör inte, men känner henne skrika så högt hon kan. Hon springer till badrummet och låser in sig, hon plockar fram alla piller hon kan hitta ur skåpet, sväljer så många
hon kan på en och samma gång, och jag får inte se mer av hennes liv. För den sekunden är början till slutet på hennes liv, allt hon någonsin varit och någonsin ville bli försvinner och knappt någon kommer att komma ihåg henne.
Jag faller i gråt, vill göra henne hel, vill kalla henne vid namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar