Vi stannade längre än vi båda stannat någon annanstans på flera år, där i min hemstad, flera långa månader med beslutstaganden och juridiska formaliteter. Visst jobbade vi hårt för att få som vi ville men jag vet inte hur vi klarade det egentligen. På något sätt fick vi vårdnad om flickan, Agnes. Vi hade varit på väg att förlora, men så gick vi allesammans till Agnes när hon blivit informerad om beslutet och frågade om hon skulle vilja bo med oss. Hon nickade energiskt, sade med sin tunna och oanvända röst att hon tyckte sig känna oss mer än hennes enda faster. Jag kan bara anta att det var hon som avgjorde allting. Mina föräldrar blev förvånade. Jag fick förklara om och om igen hur jag hade fått mig inte bara en karl utan också en sexåring på
mindre än sex månader.
Vi åkte alla upp med tåget och bodde i min lägenhet, som ändå varit för stor för bara mig. När vi kom uppåt landet mot min nuvarande hemvist, sent i mars var det nog, så frågade både Agnes och min nya livskamrat varför jag valt just det stället. Agnes pratade mycket mer nu.
“På vintern är det nästan alltid mörkt och det kan kännas lite tråkigt ibland, men på sommaren så är det alltid ljust.” sade jag till dem “Långvarigt mörker är inget problem i utbyte mot solen om sommarnätterna. Ni kommer älska det.”
När jag tänkte på den nordiska himlen igen så tänkte jag på dagarna vi hade framför oss. Jag undrade om jag förvisat mig själv till vinterhimlen genom att aldrig fästa mig vid något, det hade nog varit lite ensamt. Agnes mamma hade också tvingat henne att leva i mörker. Jag var orolig över inte bara min utan även hans förmåga att ge henne allt det vi förkastat i flera år, undrade om vi skulle lyckas. Jag var rädd för hur vi skulle bära oss åt, om våra så nyligt formade band skulle hålla. När barnet, framöver vårt barn, mitt och hans barn, hade somnat i mitt knä delgav jag honom mina tankar. Han sade då, och det glömmer jag aldrig, att när sommarnätterna äntligen kommer, så inser man att vintern var värd det. För den ledde en dit. Han lade armen om mig, så där pålitligt. Han fick mig att känna mig trygg, som ingen annan någonsin gjort. Vi var, trots allt, två av samma sort som kastade oss ut i det okända tillsammans - precis som vi alltid velat ha det.
Han skulle aldrig låta mig glömma att vi nu delade båt, höll i varsin åra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar