Novell: "Ett Barn" del 5

     Så en morgon, efter en dryg vecka, hörde jag mina föräldrar prata över frukost om en främling som gått omkring i ett grannområde och frågat människor underliga frågor. Han hade tydligen frågat om de kände till något om en viss granne, uppgav att han ville ta hand om hennes dotter. Jag drack en kopp te när de sade detta och var på väg att sätta i halsen. Jag insåg med en gång att det var han, att han frågade angående den tvivelaktiga modersfiguren. Jag gick för att träffa honom tidigare den morgonen. Han stod redan och spelade när jag kom dit, han var trots allt tvungen att leva och det kostar. Jag gick fram till honom och grep tag i fiolen, tryckte ned alla strängar och åstadkom ett riktigt dåligt ljud. Han förstod inte alls vad jag ville, så jag måste ha verkat arg. Men förhoppningsvis gick det över när jag frågade honom om hans nya hobby.
     “Du frågar angående flickan, eller hur? Frågar runt om grannarna märkt något konstigt.”
     “Det stämmer, jo, och jag har övertygat ett par stycken att vittna om misskötsel.”
     Han såg tungsint ut då han pratade om det och jag undrade vad de hade berättat för honom.
     “Vart ska hon ta vägen då? Om hennes mamma inte får ha henne längre?” frågade jag då. Om han inte hade tänkt så långt så skulle jag bli mycket besviken. Men han hade tänkt så långt.
     “Jag tänkte säga, att jag gärna tar hand om henne.” sade han. Det kom som en chock, minst sagt. Han åkte runt lika mycket som mig om inte mer, hade inget fast jobb utan bytte beroende på vart han kom, han hade ingen partner att dela ansvaret med. Jag förstod inte hur han tänkte.
     “Varför? Du vill inte fastna du heller, barn behöver den typen av säkerhet.”
     “Nej, det är sant” sade han då “men för hennes skull gör jag gärna det.”
     Det var omkring nu som jag insåg hur hårt jag slagit i huvudet, när jag föll för honom. Jag tog tag i hans jacka, drog honom närmre mig och tryckte min läppar mot hans. Bara en gång. Ögonblicket passerade alltså fort men kändes som en evighet, nästan som mina framtidsblickar fast på ett bra sätt. Jag höll tag i hans hand ett litet tag efteråt, tankarna rusade genom huvudet på mig. Göra si, göra så. Ge och ta. Vinna och förlora. Men så kom jag på att det inte alls var så komplicerat. Han sade ju just, hur enkelt det faktiskt var.
     “Jag vill också rädda henne. Det vill jag.”