Jag gick tillbaka nästa dag, tänkte se mig om efter flickan och försöka se en annan framtid. Visserligen hade jag aldrig sett en syn inträffa, men jag hade alltid haft känslan av att de var sanning. Den flickan skulle dö alltför tidigt på toaletten eftersom hon inte orkade längre. Dessutom ville jag träffa musikanten, lära hans namn. Han hade sagt att han skulle åka snart, precis som jag då. Det kändes som om vi hade något gemensamt genom att aldrig rota oss. Jag hade aldrig träffat någon jag kunde känna igen mig i. Min livsfilosofi blev generellt tittad snett på, men inte av honom. Mycket riktigt så stod han där och verkade stämma sin fiol, på samma ställe som dagen innan. Jag gick fram till honom och frågade honom, om flickan.
“Jag såg henne idag också, de stod bara en liten bit bort. Hennes mamma sade nånting om att de ville ta henne ifrån henne, berättade för flickan att de skulle fått som de ville om de inte bara varit ute efter att jävlas med henne. Hon sade, att ingen jävlas med henne.”
Jag tänkte på min syn och det högg till i bröstet. Jag andades in tungt, luft lik bly.
“De kommer inte lyckas ta flickan därifrån. Hon kommer aldrig därifrån.”
Han såg frågande på mig en sekund.
“Hon dör om sjutton år, på toaletten hemma. Hon dör ensam." Jag vet inte varför jag sade till honom, men det gjorde jag. Jag var bara så väldigt uppskakad av vad jag sett. Det skulle utan tvivel bli verklighet och jag skulle komma tillbaka igen till min hemstad och gå på hennes begravning, gråta på hennes begravning. Jag skulle undra, varför ingen gjorde något. Varför
ingen sett henne. Så kände jag mannens armar runtom mig och han drog mig tätt intill sig.
“Gråt inte.” sade han åt mig. Jag kände efter och märkte att tårar sannerligen föll från mina ögon. Jag hade varit långt borta och inte märkt något. Det slog mig då, hur mycket jag gråtit över den lilla på så kort tid utan att egentligen känna henne. Tiden gick men han släppte mig inte, utan höll mig tryckt mot sitt bröst och kammade fingrarna igenom mitt hår. Så till slut, släppte han taget och såg tankfull ut ett litet tag. Jag frågade vad han tänkte på, fick vänta på hans svar.
“Jag tror att jag kanske stannar i stan ett tag till.” sade han då. Det var också allt han sade. Jag frågade inte varför, men bestämde i samma stund att också stanna lite till. Det kändes som att rätt ställe att vara var vid hans sida, för tillfället. Så när jag kom tillbaka hem så ringde jag och avbokade min tågbiljett.
Jag fortsatte att gå dit, rutinenligt i en vecka, och lyssna på honom spela, prata lite. Flickan såg vi också ett par gånger, men hon släpades efter sin mamma hela tiden och verkade inte kunna gå därifrån, kanske rädd att bli lämnad kvar. När vi såg henne så märkte jag att mannen ställde sig närmre mig, lite som om han vaktade mig. Kanske trodde han att jag skulle bryta ihop igen, antog att jag alltid var så bräcklig. Han var redo att när som helst ta fast i mig och hålla kvar mig på jorden. Nånting över hans oro och osjälviskhet kändes riktigt bra. Som han behandlade mig kunde man tro att världen skulle gå under med mig. Det var underligt hur han kände behovet av att beskydda mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar