BEAT-drabble #3

Okej, denna är gammal och jag sätter in den orörd från det ögonblick den skrevs, trots att jag gärna hade rört om lite grann här och där, kanske överallt. Men som alltid, don't judge. (Or do, by all means, if you want to.)

Ärlig. Ärlighet.
     Det svåraste att berätta, förklara, visa.
Man spottar ur sig lögner, osanning som
     bläckfisken sprutar svärta och döljer, allt.
     Efter det får man förlita sig på andra sinnen,
     andra ögon - utan pupiller. Endast känselspröt -
     som ju inte klarar logik, svikliga smaklökar.
Lögner - för allas bästa, tveklöst. För frihet,
     jämlikhet, broderskap. För målet, ej medel. Med
     alla typer av bra anledningar. Ett verktyg.

NaNoWriMo: FINISHED! Två dagar senare.

Tjolahoppsan-sa alla wrimos och icke-wrimos! Nu är det December, äntligen! Och jag blev vinnare i NaNoWriMo i år, hoppas ni som deltog också fick ut så mycket ni bara kunde också! Detta betyder nu att jag igår, den 1:a December åkte till min länge försummade pingla och drack te och glögg, åt bullar och kakor och pratade och spelade ett femtimmars multiplayer-game i Heroes of Might and Magic III, det episka spelet. Idag, söndag den 2:a December har jag lagt absolut hela dagen på att ta igen missad teve på SVTplay, dvs På Spåret, Julkalendern (för övrigt verkar den jättebra?), för att inte tala om typ 5 timmar Debatt, även lite sommarpratarlyssning. 

Kolla, jag vann!

Lite kul research jag gjorde till mitt nu typ nästan färdiga utkast till en bok:

• Rysk namnetymologi
• Fransk kaffekonsumtion - laddade ned en rapport...
• Fransk och engelsk geografi
• Politisk fakta om Cambrai, i nordfrankrike
• Fransmännens syn på homosexualitet genom tiderna
• Krokusens symbolik

Tänkte även dela med mig lite av en lista jag gjorde i November över saker jag ser fram emot i December! Finns ju mer, men tar inte med allt.

• Munchkinkvällar
•  Min artonde födelsedag
• En utlovad disneykväll
• Halvtid i mitt sista gymnasieår
• Julkalendern (sade jag att den verkar asgrym?)
• Julbak, mina traditionerliga lussepenisar, tryfflar och egna pepparkkakor
• Sömn, ordentlig och vacker sådan
• Längdskidor
• Julafton hemma i byn

NaNoWriMo: Dag 27 - Fett less på stress

Tjosan hoppsan, alla wrimos och icke-wrimos. Må vägen komma er till mötes och allt det dära. Idag ska vi ju alla medverkande nå dryga 45,000 ord, känner någon pressen? Jag gör då det, ligger för närvarande på 41,500 ord och skriver bara från och till. Jag har världens konstigaste upplägg. Jag sitter och ser filmen "A Knight's Tale" på min dator och när jag pausar för att den är rolig eller pinsam eller av annan anledning så skriver jag lite grann - dock inte nödvändigtvis på NaNo, utan även på ett psykologiarbete på filmen "Pay it Forward". Jag har nämligen inte lämnat in ett skit i hela den kursen och den slutar lagomt till jul - kanske dags att sätta fart kom jag på. Båda filmer är för övrigt sevärda om än inte mästerliga. Det finns många bra budskap i den senare nämnda och i den förstnämnda finns det en otroligt vacker man vid namn Paul Bettany. A girl's gotta have her eye candy, you know. Igår såg jag en annan med honom i så mycket som huvudroll - "Wimbledon". Den var faktiskt till och med bra. Och Bettany, ja, han var riktigt riktigt bra både som skådespelare i den och hans bringa var väldigt fin att vila ögonen på. Återigen, sevärd.
Wow, vad är det här, filmtipset.blogger.com? Nixprix, så ska det ju inte vara. Hörni, två av mina bikaraktärer gick berserkagång igår och rörde till det rejält. Nu är jag helt off key tack vare dem och deras shenanigans och jag skriver med samma kvalitet som en resebroschyr. Å, skammen, vems vara den om icke min!
Men jaja, har inte mycket mer att säga. Ni kan få en fin bild, lite onaniobjekt typ. Kan behövas såhär i stressiga November månad när man hela tiden är på helspänn och skriver så fingrarna blöder.

Varför, åh varför, är han så mycket äldre, kändis och utom räckhåll, gift med barn och SÅ?? VACKER??

NaNoWriMo: Dag 23 - Omslag

Goddagens alla wrimos och non-wrimos! En kortis idag bara. När jag trycker mitt "verk" så att säga, så ska jag nog ha detta omslag. Om jag inte hinner förändras tills då och inte längre är nöjd. Bilden iaf, var en jag bläddrade förbi på internet, som inspirerade en av mina karaktärer; Vivianne Whitman.
Anyways, jag ligger efter i mitt wordcount, så hejsvejs och GLHF!
 

NaNoWriMo: Dag 21 - Utdrag ur "Elle"

Goddagens alla wrimos och icke-wrimos! (har jag sagt detta förut?) Det är nu dag 21 på mitt uppdrag som heter NaNoWriMo och jag ligger faktiskt lite efter i mitt wordcount. Lite synd, eftersom jag har varit helt ikapp hittills om inte legat före. Men men, jag jobbar på.  Det flyter liksom på och jag planerar att lägga till citat i början av mina kapitel om det slutar flyta. JAG TROR DETTA KOMMER GÅ VÄGEN. Eller det måste ju liksom gå vägen, eftersom det är mitt projektarbete. Känner pressen lix.
Om det nu finns nån annan wrimo som läser detta, sökandes efter gemenskap i detta skitväder det hela tiden kan tyckas vara i November månad, så har jag med mig ett tips till er! KOLLA IN DETTA! Det heter "Blurb" och detta företag kan man använda sig av för att få ut sin egen bok i faktisk bokform utan att behöva gå genom ett förlag. Jag tror att jag ska göra detta, som en kul grej. Jag har råkat hört ett rykte om att skolan ska tillhandahålla 500 kr till projektarbetet om så behövs och då skulle jag kunna lägga mina egna pengar på godis och chips! Hoppas det stämmer. Om inte så får jag väl lägga mina egna pengar på det, det är inte farligt dyrt, liksom bara värt det. Kanske man skulle ta tag i föregående års historier också, editera och skaffa en egen liten Felicia-kollektion av litteratur. Det vore liksom RÄTT SÅ KUL tänker jag mig. Lovar alla som också skriver håller med??
Nedan följer även ett utdrag ur min bok, det är bara att hoppa över nästa stycke. Det är en sidohistoria om en mindre bikaraktär som jag fyllt ett kapitel med för att ge ett antal nya nyanser och tankar igång. Jag tycker att det är jättelätt att glömma att varje ansikte vi nånsin ser också har ett helt liv bakom och framför sig, för att inte tala om sin absolut egna verklighet. Därför skrev jag ett sånt kapitel. Det är på engelska, så BEWARE and enjoy. (Eller liksom, ni behöver ju inte, ni får om ni vill.)

Good Day to you my fellow wrimos and non-wrimos! (Is that phrase getting old?) It's now Day 21 of NaNoWriMo and I'm a bit behind on my wordcount. A bit of a disappointment since I've been ahead many times this far. I'm working hard though, I'm in kind of a flow and I'm planning on adding a couple of quotes to the beginning of my chapters. I BELIEVE I CAN DO THIS. Or, more like I have to, since I made it my final project in school. Oh the pressure.
If I HAVE other wrimos reading this, searching for companionship in this rough time of the year, I have a tip for you! RIGHT HERE! It's called "Blurb" and it allows you to print your own novel so that you can have a copy of your very own book without having to depend on a publishing company. I think that I'll do it. I've heard a promising rumour about my school owing me a small subsidy for my project, that could pay for the printing, should the rumour have some basis. If not, I'll just pay for it myself. I'm thinking of actually getting around to editing my previous novels as well, to be able to get them printed as well. It would just be SO. MUCH. FUN. I bet all who are writing this november agrees with me, there's something very appealing about it.
Also, I've added a chapter filled with stories of smaller characters, giving substance to the people around us that we may never give enough credit. Many often forget that every face we see in our lifetime also has an entire life behind and ahead of them. That's why I wrote this chapter. So I'm adding one of these short stories below. Enjoy! (Or not, you don't have to.)

Back in Russia he had shot many people. He was good at it too. He wasn’t called Alezandr Novokov by the freedom group, instead they called him just Nova, meaning he was new - in this case they meant he was the bringer of the new. He still thought of himself always as Alexandr, becasuse he knew his name meant ‘defender of man’ and he thought that that was exactly what he was doing. And he did it good, did the thigns others couldn’t. In his region he was thought the one who would finish it all, that which had started so long ago, that was the measure of his success. His success in getting rid of difficult targets. Many government officials, uprising conservatives for the party, big sponsors. He remembered all of their faces, still. At first he hadn’t done that, he’d abrely remembered them the day after blowing their heads off. He didn’t need to. But then, he got an assignment, that turned out to be his last. He was to go to the girls’ private school just on the outskirts of Moscow. There he was to walk from bed to bed and shoot all the girls. The movement had threatened some important officials, but they didn’t take them seriously enough. They didn’t know that all the killings was the doing of them, they had some fantasy about many small independent groups being responsible. They simply thought that organazing such deeds would be impossible with the surveillance they had on the population since countless years back.

They were wrong though. They should have taken the threats seriously. Because now “the New” came running, off to kill their daughters to get the message across. He really thought he could do it too, they were just people even if they were miniature ones. So he walked from bed to bed, killing them all with lethal injections, as even a silent gun could have woken them up. It was all ok, he was fine, they looked as if they were still just sleeping, dreaming peacefully. But then he came to the last bed and the girl sat up and looked right at him. She obviously hadn’t heard what he’d done or she should have been terrified. She just sat there and kept looking at him, straight in the eye. She had the biggest eyes he’d ever seen on a child, or maybe they were just so observant making them look big. Now he had to kill her, he knew that. But this time it was different. She didn’t know to be afraid of him, didn’t know how much blood he’d had on his hands and in his hair and on his clothes, so she started talking like he was a friend of hers since way back. He remembered every word she’d said.

“I just had a nightmare, so good you’re here so I don’t have to be alone.” she started. He didn’t know why, but he just sat down quietly on the end of her bed and waited for her to tell him about her dream. He didn’t mean to, it just happened. He was actually really intent on killing her right away so that she wouldn’t have a face. But it was already too late. She had a face all right. Big shiny eyes and round cheeks.

“You see my parents left me here, and I really didn’t want to come here I just wanted to be at home, we eat porridge every day because they say it’s healthy. It’s really just gross. Since they left me here I haven’t slept properly for a night, I have bad dreams all the time. Tonight I dreamt that my parents died and they couldn’t get me, because they were in heaven. Still they called me every week to tell me that they were very disappointed that I never came home to visit, and that my teddy missed me and that mom had made cookies waiting for me. But they were dead so nobody would come get me. And then all the kids were swimming away from me, in a lake, and I got stuck and lived there forever - like the algae does.”

He just nodded and felt the injection hidden in his big hand. He thought that maybe he’d have to use some chloroform that he’d brought just in case. She interrupted those thoughts of his with her puny little voice.

“I’m Yana, who are you?” she asked the strange man. He felt a stab to his heart. Yana means “God is gracious” but this girl would have to die.

“I’m Alexandr. What a beautiful name you have, that was my mother’s name” he said to her, trying to smile a little but not sure if he managed. He was no longer comfortable with his role. Wasn’t he the defender? Then why didn’t he defend Yana? No, he put her down in bed again and sang a little lullaby, told her a little about his home and his mother, also reassuring her that not only does algae not live forever but that she was sure to return home very soon, that someone would come for her. When she then finally fell asleep he injected her with the poison, kissed her forhead and left.

Soon, the next day, he’d fled the country, saying nothing more to his superiors than that he’d completed the mission without fail. He had gone down to the slavic countries and from there made his way to Greece, where he by chance stumbled upon a man called Rafael. The old man heard his story, which he told in a moment of desperation when he was looking for someone to kill him, but Rafael didn’t even flinch. He just nodded and sighed a couple of times. He told Alexandr that it was of the past and that all he could do was live, as Yana never had the chance to. And he then said, this time he was talking to the new Alexandr;

“Yana is with God. And God is gracious.”

NaNoWriMo: Dag 9 - Jag har ingen handling?

Tjosan alla November-eremiter och alla som valde att ha ett liv istället. Hoppas det går bra för er. Jag själv bör idag nå 15,003 ord, har än så länge 13,787 ord. Så jag har ju en del att göra.

Men!! Jag insåg att även om jag har totalkoll på allt som hänt i mina två huvudkaraktärers liv, och det är mycket kan jag säga, så kommer jag inte på så mycket som jag tänker kan hända dem. Det kan ju vara lite smart också, om man tänker sig det hela som symbolik för att saker och ting är som de är, delvis på grund av vad som varit, och det kommer inte bli mer komplicerat eller enkelt utan det endast kommer att bli just MER. Eller som en omskrivning för att livet är slut efter man fyllt tjugo, vilket många i den åldern verkar få för sig?? Silly people, life isn't over until we let it.

Hur som helst så verkar min historia komma att mest handla om två kvinnor som lever sina liv och berättar om sitt förflutna för olika förtrogna tills en dag, då de möts, och då ska väl some shit go down antar jag. Och sedan kommer de antingen att skiljas åt för evigt eller försonas eller också inse att de hör ihop. Jag har faktiskt ingen aning. Men de berättar väl för mig vad som ska hända lite längre fram, de brukar göra det.

Jag har tänkt på hur lite manliga karaktärer jag har. De är typ bara tre eller fyra stycken totalt och spelar knappt någon roll. Jag hade nästan kunnat kapa dem. Jag funderade på att göra det, för att jag inte vill ha en massa män i nånting som uppenbarligen ska handla om kvinnor. Jag har några stycken för att förklara vissa saker om mina kvinnor, varför de är som de är, men jag vill inte ha en enda av mina kvinnor levandes på villkoren i en värld styrd av män. Jag vill att de ska leva i sin egen verklighet, inte deras verklighet som kvinna, utan fria. Ändå känns det viktigt att de är kvinnor, just för att befria kvinnor på det här sättet.

Så nu fick ni veta lite om min bok. Ni kan få mitt omslag jag gjort åt den också, why the heck not. Det är en tumblrbild tror jag (vet ej då jag inte har tumblr) som jag råkade snubbla över som gav upphov till en av mina huvudkaraktärer, Vivianne. Elle betyder "hon" på franska och alltihop utspelar sig i frankrike. Det är ett smeknamn som ska utmärka min huvudkaraktär Gabrielle som "den enda kvinnan".

tryck så blir den större.

NaNoWriMo: Dag 5 - Guy Fawkes Night

Tjabba Tjena Hallå my fellow Wrimos and non-Wrimos (Vilken typ av någon ni än må vara så ska ni ha eloge för att ni tittar förbi)! Gav jag just bort min ålder med mitt Tjabba Tjena Hallå? Kanske i så fall bara till folk i samma ålder? 

Det är nu dag 5 på denna spännande resa som kallas "November" och alla borde ha nått 8333 ord eller liknande. Jag vet att jag var orolig för hur det skulle gå, när jag låst mig så mycket genom att skriva utförliga karaktärer, men finner nu när jag är igång att jag faktiskt får flyt?? Liksom yo, vad händer yo? Inte för att jag klagar. Därmed nådde jag 10.122 ord igårkväll och känner mig rätt så nöjd. Det kändes nödvändigt med ett litet försprång så att jag kunde (åtminståne försöka) göra lite viktigt skolarbete. För jag insåg rätt nyligt att min Tisdag (imorgon) innehöll två prov och en redovisning på ett arbete som jag bara valt ämne i. Så det måste jag fixa ikväll/inatt - vilket av dem det nu blir. Dock hade jag gärna fått sova ordentligt inatt då min sömnångest slog till igårnatt och lämnade mig med två och en halv oroliga timmar halvt vaken och halvt sovande, samt en övertrött och även normaltrött b-rud hela dagen. Dock så ska jag först, Guy Fawkes Night till ära, skriva in en typ av explosion i min berättelse.

Hur som helst, kämpa på allesammans!!! Vad ni än bestämt er för att ta er för i November!

SKÅL.

“I write differently from what I speak, I speak differently from what I think, I think differently from the way I ought to think, and so it all proceeds into deepest darkness.”
— Franz Kafka

"There is no good writing, only good editing." — Justice Louis Brandeis

Nedräkning

Hej hallå, Wrimos och icke-Wrimos, ett sista skrik innan allt drar igång, NaNoWriMo alltså. Det är bara ett par timmar kvar tills det är första November och då är världen förlorad för mig. Jag har bryggt kaffe och är typ rätt så ungefärligt redo.
     Synd bara att all min planering verkar ha blockat mitt flow. Men jag var ju typ tvungen för att få det att verka mer seriöst inför min handledare. Så nu är jag här och November tycks bli svårare än någonsin förut. Speciellt som jag redan ligger lite efter i skolan. Tur att det är lov veckan ut så jag har chans att ta igen saker och ting.
     Jag har bestämt att skriva på engelska, eftersom att man med begränsad kunskap i ett språk inte kan bli alltför självmedveten och kritisk och kluven över ordval och uttryck. Det blir lite ledigare. Stackars min handledare - hon är ju italiensk- och svensklärare, inte engelsklärare. Lite trist, eftersom jag mer och mer på senaste tiden uppskattar nyanserna som finns i mitt språk, men jag tror inte att det blir klart annars.
     Sedan så inser jag, när jag tittar tillbaka på mina andra nyligare alster i den litterära sektorn, hur naket jag har börjat skriva. Jag finner det uppfyllande att med stor detalj beskriva allt det man kan finna fult och fel och sjukt hos människan. Saker som, om man kan säga så; inte får finnas för de flesta. Alltså inser jag att årets bok kommer att ha en del blodigt och rått våld, emotionellt våld och även sex. Jag ska, VERKLIGEN, försöka komma ihåg att byta till BOLD när jag börjar skriva sådana episoder. Så jag slipper skämmas inför min handledare. Det blir på så vis lätt att klippa ut och ge henne en censurerad version.

Här får ni ett par inspirationsvideor, bra klipp ur Ingmar Bergmans mästerverk Persona (1966) som speglar, lite grann i alla fall, vad som inspirerar mig på senaste tiden, mänskligheten i all sin ruttenhet och försvarligheten i allt och ingenting. Ignorera eventuella undertexter ;) Si no seas español, por supuesto.

Dikt: Saknad

Han lämnade många minnen efter sig
upptåg och lek, den ena historien efter den andra
en av de kortare liven, men begråtet tusenfalt.
Man minns, en som ännu inte lärt sig hata,
som såg världen i ständigt solsken.
Man tänker, antar att han fick leva lyckligt,
om än alltför lite.
Tårar faller för sonen, brodern, vännen, barnet.

Bara prat antar jag...

Så, även om jag vet att ingen läser min blogg - av de enkla anledningarna att det bara är jag som är SÅ intresserad av sånt här och eftersom jag inte ger ut den till de jag känner för det känns löjligt - så kommer här lite information. Lite INFO. Lite kuriosa. Lite Bra-att-veta.

Skrivit NaNoWriMo i två år, i år blir den tredje. Ni kan gå och läsa och anmäla er på studs genom länken om ni vill eller så kan ni stanna kvar. Your choice.
Poängen är att under Novembers 30 dagar skriva färdigt en bok på minst 50.000 ord. Det är ett genomsnitt på 1.667 ord varje dag. Och detta är det roligaste, stressigaste, ensammaste, jobbigaste, mest förtrollande, mest givande eventet på hela året.
Eftersom jag faktiskt är en upptagen gymnasieelev så såg jag redan första gången problemet direkt - det problem som ställt till det föregående år. TIDSBRIST x20.000 LEVEL 101 skulle man kunna kalla detta problem. Därav har jag nu gjort detta till mitt projektarbete - något jag faktiskt förväntas lägga 100 timmar eller mer på. Och i år förväntar jag mig alltså stordåd och grym framgång!
Dessa futtiga 100 timmar kommer inte bli något problem. För November har inte ens börjat, jag har alltså inte börjat skriva själva boken, och jag har redan lagt ungefär 10 timmar på att skriva några bra karaktärer och planera lite vad som kommer hända och vad det ska handla om. Utöver det kan man räkna en 4-5 timmar skrivande per dag i November. Vi säger 4 för enkelhetens skull. 4 timmar x 30 dagar = 120 timmar.
Och sen ska jag editera.
Och sen ska jag skriva en utvärdering i rapportform.
Lovar det kommer gå upp emot typ 250 timmar.

Jag har då i alla fall insett att denna blogg - trots att den är så nystartad - kommer att bli rejält försummad. För att hålla igång så tänkte jag därför att jag kan uppdatera hur det går under November månad om jag får tid över. Jag håller loggbok i ett litet skrivhäfte där jag håller koll på antalet timmar, så jag överför nog bara därifrån tänkte jag. Det kan vara lite kul.
Kanske, om jag blir nöjd med vissa oredigerade delar, kan jag lägga upp några utdrag.

So yeah, wish me luck and all that jazz!

Varsågod, den här tycker jag verkligen om!

Musik: Magnus Ekelund & Stålet

Hörde låten på radion, när jag hade radion som väckare. Kom inte ihåg nåt av texten, var för trött för att uppfatta, kom bara ihåg att den förmodligen var svensk och så pianostrofen - som jag älskade. Letade som ett as efter låten i typ flera dagar genom P3s spelschema på nätet. Hittade den faktiskt rätt så tidigt men uteslöt att det var den eftersom jag hörde en AKUSTISK version - utan den fina pianostrofen. Wow vilket kaos det var liksom, men allt är bra nu.
Enjoy!

Citat: Ett Drömspel

Skriven av August Strindberg. Samtal mellan Diktaren och Indras Dotter. Indras dotter var gudomlig och gick ner på jorden för att möta människorna.


-"Säg dock, innan du går: vad led du mest av, härnere?"

-"Av - att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter."

Jag känner mig lite högmodig som säger det, som identifierar mig med en gudadotter, men jag tycker mig förstå vad hon menar, att vår värld inte räcker till för all potential som finns. Att det kan kännas som att det finns så mycket dolt, så mycket man inte kan se eller höra, bara förnimma om man verkligen försöker. En typ av högre existens. Livet känns som att vi spelar teater utan manus och utan tillträde bakom kulisserna, men ändå vet vi att de är där.


 

Dikt: More Words of Passion

En text lik den förra, samma egentligen fast i andra ord, ett annat perspektiv. Återigen utan översättning. Som alltid, så har radbyten och komman en poäng.

Your breath quivers, shakes, trembles
               hitches.
It's unsure, caught, stuck, thick
               unstable.
And I did that to you. Damn.
And those eyes. In them I saw
               all that you felt right then,
               how you saw me, what you
               wanted to do with me, with
               all your being - merge with mine.
It damn near killed me too.
               I wanted it to.

Dikt: Words of Passion

Ingen översättning. Är man för liten för att förstå är det inte lämpligt, är man för gammal för att ha lärt sig engelska så skäms jag ändå inför er.

Mindblown

"Your breathing is shaky"
I hear your heart beat
Arm around me, holding close
Nose buried in my hair
Lips flying over my shoulder
Long, tired and intense gazes
-Restraining youself; not one kiss. For the best.-
Lust causes a swelling, it
presses against me and
my blood boils, my breath
catches and my secret
treasure - the one your body's
searching for - longs for you.
Longs to be dug up and discovered.
We long, but we don't even kiss.
For the best.
For we are only lonely.

BEAT-drabble #2

Uttråkad på en mattelektion, funderandes på tillvaron. What happens? BEAT happens. In english sadly, tyvärr ingen översättning då dessa ord tillsammans inte funkar på svenska. 
Tänk även på att radbyten, få punkter samt komman i detta fall är menade att ge en effekt i högläsning. 


     I lived through the mayhem of morning breath, the rotting of the pumped out corpses, drenched in unpersonal sweat after defiling the deity of human virtue.
     We sit, all of us, by the tables - eating toast and drinking coffee and feeling the shame of being, brought to you by Warnerbros C/o.
     Eyes avoid it's kin, giving attention to the fiddle of fingers instead, 
     foul words screaming through interlaced fingers, resting on tabletop of silence. Looking down at our own, we see our own cries, soaring out for our comrades & brothers & loved ones to see.

Profil: Anaïs Nin

     Här har vi henne, en av mina kära älskade förebilder. Anaïs Nin, född 1904 och levde det hårda livet som författare utan publik - liksom många andra. Hon försörjde sig på regelbunden specialbeställd erotik, erotik som hon inte kunde separera från sin egenartade poesi, hon levde på sina "vulgära" ord. Mest känd blev hon i slutändan för sina dagböcker och brevväxling med Henry Miller.
"And the day came when the risk to remain tight in a bud was more painful than the risk it took to blossom.”
Ett av världens vackraste citat är skrivet av just denna kvinna. Nedan följer ett utdrag ur hennes novell "Mathilde" från boken "Venusdeltat".

     "Hon ville bli uppvaktad på ett mer intrikat sätt. Det var ett mönster som bestämts av hennes första kärleksäventyr när hon var sexton.
     En dag hade en i Paris mycket känd författare kommit in i hennes butik. Men det var inte en hatt han sökte. Han frågade om hon sålde ett slags självlysande blommor han hade hört talas om, blommor som lyste i mörkret. Han sade att han ville köpa dem åt en kvinna som lyste i mörkret. Han sade att han kunde svära på att hennes hy var självlysande där hon satt i den mörka logen när han bjöd henne till teatern. Hennes hud lyste som snäckskal med en rosa lyster, sade han, och nu ville han köpa några självlysande blommor som hon kunde bära i håret.
     Mathilde hade inga sådana blommor, men så snart som mannen gått ställde hon sig framför spegeln och betraktade sig själv. Det var just en sådan känsla hon själv ville inspirera hos en man. Kunde hon det? Hennes glöd var inte av det slaget. Hon var mer eld än stilla ljus. Hennes ögon var lysande mörkblå. Hennes hår var blondblekt, men det hade en anstrykning av koppar. Också hennes hud gick i kopparton, och den var inte alls genomskinlig. Hennes kropp var fast och fyllig, och trots att hon inte bar korsett hade hon samma linjer som en snörd kvinna, och hennes rygg var lätt böjd bakåt så att brösten och stjärten lyftes.
     Mannen hade kommit tillbaka. Men den här gången var det inte för att köpa någonting. Han stod och såg på henne, och hans vackert skulpterade ansikte log medan han med en elegant ritual tände en cigarett och sade: "den här gången kom jag bara för att träffa dig."
     Mathildes hjärta slog snabbt och hon kände att det var det här ögonblicket hon hade väntat på i åratal. Hon reste sig nästan på tå för att höra resten av vad han sade. Hon kände sig som en självlysande kvinna i en mörk loge som tog emot en bukett lysande blommor. Men allt den elegante gråhårige författaren yttrade med sin aristokratiska röst var: "Så snart jag såg dig styvnade den i byxorna på mig.""

Un Sueño, En Dröm.

På spanska, en liten kort dröm (dock inte min dröm) och sedan översatt någorlunda amatörmässigt.

Ella estaba sentada en un barco, observando el agua, contemplando el universo. Se dió cuenta de que su alma empezó nadar lejos. Intentó dejarla irse, pero no pudo. Se dió pena por su pobre alma. Ella saltó, cayó, esperó la muerte, pero tuvo que volar, cómo un pájaro. Sus alas tenían su propia vida. Volvió a intentar pero todavía no fue posible. En verdad quería morir, por su pobre alma. Descubrió entonces que no pudo retornar al barco, que era destinada volar tras su alma, perseguirla por eternidad.

Hon satt i en båt, såg ut över vattnet, funderade över universum. Hon insåg att hennes själ började simma bortåt. Hon tänkte låta den ge sig av, men hon kunde inte. Hon tyckte synd om sin arma själ. Hon hoppade, föll, väntade att dö, men hon blev tvungen att flyga, som en fågel. Hennes vingar hade sitt eget liv. Hon försökte igen men det var fortfarande inte möjligt. Hon ville verkligen dö, för sin själ. Hon upptäckte då att hon inte kunde återvända till båten, att hon var dömd att flyga efter sin själ, jaga den i evighet.

"Vad Spegeln Inte Ser"

Detta kan nog inte kallas novell, men vi kan kalla det en text, ett verk. Ungefär så mycket status kan det få. Poängen är lite, att den inte kunnat vara längre. Jag tycker inte om att komma ifrån essensen i vissa saker. 

     “Vi väntade för länge.” sade han. En dämpad sorg närvarande i hans ögon. De satt på en parkbänk vid strandkanten, solen var på väg ned och fick hennes korpsvarta hår att skina i gult och orange. Hon vände ansiktet mot hans, han såg på henne med. De var lugna, hanterade hela situationen moget, men båda var ändå besvärade.
     “Vi kanske gjorde det...” viskade hon. “Ganska synd, för vi är jättebra tillsammans.” Hon gav honom ett oförtroligt leende.
     “Dynamiska Duon, det är vi det. Du är hjärnan.” Sade han.
     “Och du är musklerna. Och moralen, som håller mig på rätt spår.”
     Han skrattade lite.
     “Blir det alltför jobbigt att fortsätta vara med mig?” var hon tvungen att fråga.
     “Nej, tänk inte så! Du är den bästa vän jag har, jag har ingen riktigt som du - det vore jobbigt att inte vara med dig.” insisterade han, intensiv som alltid. “Blir det jobbigt för dig...?”
     Hon var förvånad, hon trodde inte att hon betydde så mycket för honom. Hon skakade på huvudet, för att lugna honom. Dessutom så kunde hon inte tänka sig att sluta träffa honom. Han var för viktig för henne. Hon kände hans hand runt hennes, hans tumme smekte hennes fingrar. Hon såg honom i ögonen, och allt hon såg var skuld. Det var inte likt honom och gjorde henne obekväm, så hon ställde sig upp och drog handen ur hans grepp. Han gjorde detsamma.
     “Oroa dig inte.” sade hon och log åt honom som hon alltid gjort. Hon kunde se honom slappna av lite mer. Hennes händer sökte sig till hans nacke, hon ställde sig på tå och kysste honom lätt. Han tog henne i sina armar och höll om henne, begravde näsan i hennes ljuvt doftande hår. Ett sista diffust ögonblick av ömsesidig kärlek emellan de båda, det visste dem. När hon vände sig om och gick såg han efter henne tills hon var utom synhåll. Och de skildes åt.
    
     När hon kom hem lade hon sig på sängen och grät. Det var inte hon som fallit för någon annan, utan han. Hon var den som lämnades kvar ensam med bara sin enkelriktade kärlek till sällskap. Hon låg där med ansiktet i kudden och kände hur hennes ögon svullnade upp och hur det blev svårt att andas genom näsan. Hon undrade vad flickan hette, som var så fantastisk att den finaste människa hon någonsin träffat snubblat över kärlekens skosnören och slagit huvudet i fallet. Hennes namn var säkert jättevackert.
     Hon satt länge i sängen, snöt sig och tänkte på allt som hade med honom att göra. Hon försökte inte ens distrahera sig själv, för det kändes som om det var orättvist mot honom. Han skulle inte försvinna och hon skulle inte glömma, så det var lika bra att vänja sig. Hon satt och tänkte på allt han varit för henne genom åren, allt hon hoppats att han skulle bli som hon nu skulle tvingas lägga bakom sig. De båda hade alltid vistats i gränslandet när de varit tillsammans, de hade hyst ömma känslor för varandra men aldrig vågat. Hon avskydde sitt klenmod. Den andra flickan var säkert inte klenmodig.
     Hon fick slut näsdukar. Hon ställde sig upp och gick de tre korta stegen mot byrån, tog ett nytt paket och började gå tillbaka till sängen, men hindrades av ett intryck. Hon gick förbi sin spegel och fastnade, fängslad av den uppenbara smärtan.
     Hon började att noga granska sin reflektion, försökte hitta en anledning att peka på, om varför det inte var henne. Han sade att de väntade för länge, men var det sant? Varför nu, när de väntat för länge i flera år?
     Hon såg förbi sina rödgråtna ögon och tillhörande rinniga näsa, letade efter någon förändring. Något, vad som helst, som kunde agera som anledning. Hon såg på sitt hår, svart och lite rörigt, och undrade hur den andras hår såg ut. Kanske var hon blond.
     Hon försökte le, och såg sina lite ojämna tänder. Inte raka, men hon hade inte behövt tandställning. Själva leendet var okej, men inte precis fyrverkerier. Flera hade samma typ av leende som hon. Men kanske, kanske hade den andra flickan ett sådant där fantastiskt leende som smittar och sprider värme.
     Hon såg ned på sin handled där hennes tatuering slingrade sig runt och ned på handryggen. Hon försökte komma ihåg om han hade tyckt om den när hon skaffat den, men kom inte ihåg. Just när hon behövde det, kom hon inte ihåg.
     Så till slut mötte hon sin blick. Hon hade mörka ögon, inte precis pigga eller tydligt uppmärksamma. Hon såg inte trött ut, men frånvarande. Som om hon gick och funderade på något, inte medveten om den resterande världen. Hon undrade om hon alltid såg ut så, när hon tittade på honom också? Trodde han att hon inte såg honom, hörde honom?
     Men hon var ändå säker på att han älskat henne. De hade utan tvekan haft något, något vackert, även om det var odefinierat och outtalat. De hade tillhört varandra, det visste hon. Han skulle bli arg om han visste att hon tvekade nu.
     Tårarna började rinna igen. Hon kände det inte, men hon såg det i spegeln.
     “Vi väntade för länge...” sade hon för sig själv. Hon visste att det var sanning. Han hade aldrig dömt någon, allra minst henne, för det yttre. Hennes problem låg i att leta efter fel i en spegelbild, där bara hon syntes och han saknades. Det handlade inte om henne. Han hade bara hittat någon, som gav honom vad han förtjänade, utan att vara rädd. Hon avundades honom. Hon började längta till den där dagen, gömd i den okända framtiden, då hon skulle bli lycklig.
     Hon tänkte nu på hur hon slapp vänta på något som aldrig skulle bli. Hennes sorg verkade fyllas till bredden av syfte, med löftet “fortsättning följer”.
     Hon kände sig med ens underligt fri.

Vad ser du?

Idag får ni av mig, en bild. "The last summer butterfly" heter den, gjord av akreon @ deviantart. En fantastisk konstnär, kolla gärna in hans andra verk.
Titta på bilden, vad ser du?

Tryck för full storlek :)

Futuristiska Manifestet

Här får ni idag, av italienske poeten Filippo Tommaso Marinetti, publicerat första gången 1909. Jag sympatiserar inte med allt han skrev, men det var fan så inspirerande.

1. Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten.
2. Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
3. Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
4. Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt...en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.
5. Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
6. Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.
7. Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.
8. Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!... Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande hastigheten.
9. Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.
10. Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.
11. Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.

Razzmatazz Jazz: Art Blakey

Art Blakey & the Jazz Messengers. Helt otroligt fantastiska musiker. Jag har ju en förkärlek för Jazz, det kanske märks. Just den här är väldigt känd, av en anledning också. Lyssna så får ni se varför.



Ni behöver inte tacka mig.

Ukiyo-e: Ando Hiroshige

Jättekänd japansk konstnär (1797-1858) som målade många landskap med vackra atmosfärer. Hans verk influerade senare impressionisterna, Vincent Van Gogh kopierade två av hans fina vyer av Edo. Jag tycker om mycket av det han gjort, men min favorit är den som följer nedan och som jag en gång kopierat som skolprojekt. Tyvärr gick kopian förlorad. Bilden förblir mig dock lika kär.
Den heter ungefär "Bird in Loquat"

Tryck, så ser du bättre :)

Längre utdrag ur novellen "Drömmaren"

Okej, detta var typ två år sedan. Skulle vilja skriva om den här någon dag. Men eftersom den dagen inte är idag, så postar jag den gamla.... En fotnot: Det som nämns som "Insikten" är deras hemliga ställe, en bro på ett avskilt naturskönt och lugnt ställe. Men jaja.

En tid senare, en sen fredagskväll i slutet av sköna Augusti, träffades de igen. En gång av hundra. Den dagen skulle Niklas tänka mycket på i framtiden. Många nätters sömn skulle gå till spillo på grund av just den dagen. De diskuterade och resonerade som vanligt om allt möjligt. Och de delade med sig av sina drömmar. Nattliga och dagdrömmar. De gick mot deras favoritställe.
     De två satte sig bredvid varandra på Insikten. Niklas blev för ett ögonblick tyst. Han visste inte varför men just då sade han ingenting. Däremot visste Tim vad han ville prata om.
     ”Har du tänkt på en sak?” frågade han. Så som man frågar då man gör sig beredd att förklara i detalj det där som man vet att den andre inte har tänkt på. Som man själv har tänkt mycket på. ”Har du någonsin funderat på om vi faktiskt är något alls? Har du tänkt på att vi kanske är någon annans fantasi och att allt kanske är en bluff?”
     Niklas fick en tyngd i huvudet som han inte visste var den kom ifrån. Det var en ledsam tanke han hörde på. Inte omöjlig heller. Han blev en aning defensiv. Han ville försvara sitt liv, sin existens från dessa idéer. Han var nu van vid tragiska eller hemska saker som Tim sade, men det här verkade vara mörkare än vanligt.
     ”Jag har aldrig tänkt så." sade han i ett försök att avbryta. Han var mycket allvarlig. Det här var en aning för mycket för honom. Men Tim fortsatte.
     "Men egentligen. Du säger ju alltid själv att du inte vet vad som är verkligt och vad som är dröm. Det är ju inte stor skillnad."
     "Tvärtom, det är en stor skillnad. Jag har aldrig tvivlat på om vi lever." invände han, envist. Obekväm med Tims tanke.
     "Men Niklas. Det är ju viktigt. Om inte vi finns, om vi inte sitter här nu, vad är det för mening med att låtsas? Varför ska vi vara här?" insisterade Tim, helt fast. "Minns du första gången vi gick hit? De första drömmar vi delade? Våra idealiska världar? Jag vill till min..."
     Hans ögon var stora och frånvarande. Han såg manisk ut. Han var ute på för djupt vatten och Niklas kunde inte höra mer. Han vägrade lyssna på det här, det kändes bara fel. Han ställde sig fort upp. Tim tystnade. Ingen av dem såg på varandra när han skyndade därifrån. Niklas gick hem och lade sig, tidigare än han brukade. Han somnade snart, plötsligt mentalt utmattad. Han hoppades på att få drömma.

     På lördagmorgon hade han dåligt samvete. De hade alltid lyssnat på varandra även om de inte höll med varandra. Han kanske hade överreagerat. Han gick till Insikten och väntade på Tim. Han väntade och väntade i flera timmar men han dök aldrig upp. Niklas tänkte tanken att gå hem till honom och prata med honom, men då kom han ihåg att han inte visste var han bodde. Han var tvungen att ge upp. Resten av dagen passerade alltför långsamt för att vara en lördag. Icke desto mindre passerade den. Söndag blev likadan. Inget spår efter Tim. Oron smög sig på  honom och bostte sig. Egentligen var den ogrundad, men vissa känslor kan man inte skaka av så lätt.
     'Men han måste ju i alla fall komma till skolan' tänkte han för sig själv för att lugna nerverna. 'Han är inte så småsint att han skulle släppa allt bara för att han är arg. Han är inte sån.'

     På måndag morgon såg han ändå inte till honom. Han var för upptagen för att märka känslan när han kom in i klassrummet. Han knackade läraren på axeln och tänkte fråga om hon visste var han höll hus. Hon vände sig om och han såg hennes ansikte. Hennes ögon var rödgråtna och sminket hade smetats ut från tidigare då hon tårkat tårarna. Nu verkade hon i alla fall vara samlad, men... Han var tvungen att fråga vad som hänt. Och då fick han höra. Då fick han veta var Tim hade varit hela helgen.

     Om Niklas hade haft för vana att läsa tidningen så hade han redan vetat. På söndagen skrev Kuriren och NSD om en ung man, en som just börjat leva sitt liv, som av okända orsaker hängt sig på natten mot lördag. Mamman och pappan hade varit bortresta och hittade honom när de kom hem på lördag kväll. "En tragisk händelse" beskrev de båda tidsskrifterna det som.
     Niklas tankar var osammanhängande och de flesta ersattes av känslor. Så som man kan vänta sig efter en nära väns alltför tidiga slut. Han förstod inte varför hans nyfunne vän skulle göra något sånt. Han var trots allt inte lika chockad som han var ledsen. Han såg tillbaka på deras samtal.
     Niklas skulle definitivt sakna deras samtal och att få höra om någon annans drömmar. Det var svårt att begripa att han inte fanns längre. Han undrade flyktigt om han skulle träffa Tim igen i sina drömmar. Om han fortfarande levde någonstans och att han dött endast i en dröm. En typisk tanke från hans huvud.
     Dagen flöt så småningom förbi som den brukade, fast saktare än vanligt. Skolan slutade och Niklas vände återigen fötterna hemåt. Hans ögon stirrade ständigt ut i tomma luften. Han kom hem till det tomma huset och hämtade posten. Han sorterade ut räkningar från annan post, som han brukade. Men idag fanns där ett brev adresserat till honom.
     Inne i kuvertet fanns ett lite knöligt papper. Där stod följande rader;

     "En man sa en gång att det finns två olika drömmare. Nattens och dagens drömmare. De som drömmer om dagen är farliga män, för deras drömmar har makten att bli verklighet.
     Jag har alltid drömt på natten. Nu ska jag hitta ett ställe där min dröm också kan bli verklighet. Du, Niklas, är en dagens drömmare."
                                            ~Tim

Impressionist; Renoir

     Detta verk är ju inte direkt varken vad Pierre- Auguste Renoir eller impressionismen är känd för, ingen naken kvinna, inget landskap, inga näckrosor. En ögonblicksbild, "The First Outing (At the Theatre)" som alltid fallit mig i smaken. 
     Jag är faktiskt väldigt förtjust i impressionismen som helhet, vilket förvånar mig. Om man bara skulle gå efter min personlighet så skulle man tänka sig mig som en expressionism-kind-of-girl. Men icket.
     Folk brukar säga att impressionismen var uppmärksamheten riktad mot obetydliga omgivningar som aldrig fått utrymme tidigare, men jag tycker mig finna hela världen i alla dessa små vardagligheter och naturbilder. Var finns världen om inte där?

Tryck på bilden, så blir den större :)

BEAT-drabble #1

"På en engelskalektion, far far away...."
Ibland under lektionstid, strömmar det ord ur mig när jag egentligen borde fokusera på att jobba. Till exempel Beat-poesi. Varning! Skrivet på engelska och av en amatör. Dessutom, så finns det ett syfte med radbytena, indragen och alla komman eftersom de skapar rytmen i hur man ska läsa verserna. För att bättre föra fram min egen röst.

Trembling, mumbling - apologizing för the existance
   want to fly, die in the air like all the butterflies must
   - sweet nectar being the last taste, forgetting forever the pollution

In conclusion, my unneeded love, dried up and crunchy
   like toast, unwanted and unprecedented, is tossed in the garbage.

My love, gone by the hands of my love,
   choked, smothered by my love,
   suicide per definition.

Alas, he kills himself in taking away, punching and torturing
   in kicking and screaming at my love, himself.

Painting on the wall, shows my mother - the mother of Judas,
   the mother of dreamfilled starry skies, mother of sleepless nights and captivation of everything trivial - my mother,
   stained apron and stained teeth.

Colours clear, rainbow's choice, LSD playing twister on crack,
   the colours of everybody, somebody, anybody
   from every time before and after, was and becoming.

My colours, Judas's colours,
   the colours of the trembles,
the need of cracking open and forcing the way out,
   being a butterfly, living in pollution.

Osjälvständighetsfestivalen 2012

     Av mig idag får ni Vilgot Åkerblom, poet. Jag var och såg bland annat honom på Osjälv i Umeå i sommar. En av mina höjdpunkter i sommar, definitivt. Jag är glad att någon härlig prick lade upp den här på youtube, eftersom just den här var min favorit. Jag har en förkärlek för Beat-poesi och blev därför extra glad över denna talang som verkar vara delvis inspirerad av just rytmen.
     Vilgot, har blivit en av mina förälskelser sedan den dagen, bredvid sådana som Monsieur Serge Gainsbourg och lilla fröken Jessica "Druvan" T. En sådan människa jag önskar att jag hade mod att lära känna.

Novell: "Ett Barn" del 6

     Vi stannade längre än vi båda stannat någon annanstans på flera år, där i min hemstad, flera långa månader med beslutstaganden och juridiska formaliteter. Visst jobbade vi hårt för att få som vi ville men jag vet inte hur vi klarade det egentligen. På något sätt fick vi vårdnad om flickan, Agnes. Vi hade varit på väg att förlora, men så gick vi allesammans till Agnes när hon blivit informerad om beslutet och frågade om hon skulle vilja bo med oss. Hon nickade energiskt, sade med sin tunna och oanvända röst att hon tyckte sig känna oss mer än hennes enda faster. Jag kan bara anta att det var hon som avgjorde allting. Mina föräldrar blev förvånade. Jag fick förklara om och om igen hur jag hade fått mig inte bara en karl utan också en sexåring på
mindre än sex månader.
     Vi åkte alla upp med tåget och bodde i min lägenhet, som ändå varit för stor för bara mig. När vi kom uppåt landet mot min nuvarande hemvist, sent i mars var det nog, så frågade både Agnes och min nya livskamrat varför jag valt just det stället. Agnes pratade mycket mer nu.
     “På vintern är det nästan alltid mörkt och det kan kännas lite tråkigt ibland, men på sommaren så är det alltid ljust.” sade jag till dem “Långvarigt mörker är inget problem i utbyte mot solen om sommarnätterna. Ni kommer älska det.”
     När jag tänkte på den nordiska himlen igen så tänkte jag på dagarna vi hade framför oss. Jag undrade om jag förvisat mig själv till vinterhimlen genom att aldrig fästa mig vid något, det hade nog varit lite ensamt. Agnes mamma hade också tvingat henne att leva i mörker. Jag var orolig över inte bara min utan även hans förmåga att ge henne allt det vi förkastat i flera år, undrade om vi skulle lyckas. Jag var rädd för hur vi skulle bära oss åt, om våra så nyligt formade band skulle hålla. När barnet, framöver vårt barn, mitt och hans barn, hade somnat i mitt knä delgav jag honom mina tankar. Han sade då, och det glömmer jag aldrig, att när sommarnätterna äntligen kommer, så inser man att vintern var värd det. För den ledde en dit. Han lade armen om mig, så där pålitligt. Han fick mig att känna mig trygg, som ingen annan någonsin gjort. Vi var, trots allt, två av samma sort som kastade oss ut i det okända tillsammans - precis som vi alltid velat ha det.
     Han skulle aldrig låta mig glömma att vi nu delade båt, höll i varsin åra.

Novell: "Ett Barn" del 5

     Så en morgon, efter en dryg vecka, hörde jag mina föräldrar prata över frukost om en främling som gått omkring i ett grannområde och frågat människor underliga frågor. Han hade tydligen frågat om de kände till något om en viss granne, uppgav att han ville ta hand om hennes dotter. Jag drack en kopp te när de sade detta och var på väg att sätta i halsen. Jag insåg med en gång att det var han, att han frågade angående den tvivelaktiga modersfiguren. Jag gick för att träffa honom tidigare den morgonen. Han stod redan och spelade när jag kom dit, han var trots allt tvungen att leva och det kostar. Jag gick fram till honom och grep tag i fiolen, tryckte ned alla strängar och åstadkom ett riktigt dåligt ljud. Han förstod inte alls vad jag ville, så jag måste ha verkat arg. Men förhoppningsvis gick det över när jag frågade honom om hans nya hobby.
     “Du frågar angående flickan, eller hur? Frågar runt om grannarna märkt något konstigt.”
     “Det stämmer, jo, och jag har övertygat ett par stycken att vittna om misskötsel.”
     Han såg tungsint ut då han pratade om det och jag undrade vad de hade berättat för honom.
     “Vart ska hon ta vägen då? Om hennes mamma inte får ha henne längre?” frågade jag då. Om han inte hade tänkt så långt så skulle jag bli mycket besviken. Men han hade tänkt så långt.
     “Jag tänkte säga, att jag gärna tar hand om henne.” sade han. Det kom som en chock, minst sagt. Han åkte runt lika mycket som mig om inte mer, hade inget fast jobb utan bytte beroende på vart han kom, han hade ingen partner att dela ansvaret med. Jag förstod inte hur han tänkte.
     “Varför? Du vill inte fastna du heller, barn behöver den typen av säkerhet.”
     “Nej, det är sant” sade han då “men för hennes skull gör jag gärna det.”
     Det var omkring nu som jag insåg hur hårt jag slagit i huvudet, när jag föll för honom. Jag tog tag i hans jacka, drog honom närmre mig och tryckte min läppar mot hans. Bara en gång. Ögonblicket passerade alltså fort men kändes som en evighet, nästan som mina framtidsblickar fast på ett bra sätt. Jag höll tag i hans hand ett litet tag efteråt, tankarna rusade genom huvudet på mig. Göra si, göra så. Ge och ta. Vinna och förlora. Men så kom jag på att det inte alls var så komplicerat. Han sade ju just, hur enkelt det faktiskt var.
     “Jag vill också rädda henne. Det vill jag.”

Novell: "Ett Barn" del 4

     Jag gick tillbaka nästa dag, tänkte se mig om efter flickan och försöka se en annan framtid. Visserligen hade jag aldrig sett en syn inträffa, men jag hade alltid haft känslan av att de var sanning. Den flickan skulle dö alltför tidigt på toaletten eftersom hon inte orkade längre. Dessutom ville jag träffa musikanten, lära hans namn. Han hade sagt att han skulle åka snart, precis som jag då. Det kändes som om vi hade något gemensamt genom att aldrig rota oss. Jag hade aldrig träffat någon jag kunde känna igen mig i. Min livsfilosofi blev generellt tittad snett på, men inte av honom. Mycket riktigt så stod han där och verkade stämma sin fiol, på samma ställe som dagen innan. Jag gick fram till honom och frågade honom, om flickan.
     “Jag såg henne idag också, de stod bara en liten bit bort. Hennes mamma sade nånting om att de ville ta henne ifrån henne, berättade för flickan att de skulle fått som de ville om de inte bara varit ute efter att jävlas med henne. Hon sade, att ingen jävlas med henne.”
     Jag tänkte på min syn och det högg till i bröstet. Jag andades in tungt, luft lik bly.
     “De kommer inte lyckas ta flickan därifrån. Hon kommer aldrig därifrån.”
     Han såg frågande på mig en sekund.
     “Hon dör om sjutton år, på toaletten hemma. Hon dör ensam." Jag vet inte varför jag sade till honom, men det gjorde jag. Jag var bara så väldigt uppskakad av vad jag sett. Det skulle utan tvivel bli verklighet och jag skulle komma tillbaka igen till min hemstad och gå på hennes begravning, gråta på hennes begravning. Jag skulle undra, varför ingen gjorde något. Varför
ingen sett henne. Så kände jag mannens armar runtom mig och han drog mig tätt intill sig.
     “Gråt inte.” sade han åt mig. Jag kände efter och märkte att tårar sannerligen föll från mina ögon. Jag hade varit långt borta och inte märkt något. Det slog mig då, hur mycket jag gråtit över den lilla på så kort tid utan att egentligen känna henne. Tiden gick men han släppte mig inte, utan höll mig tryckt mot sitt bröst och kammade fingrarna igenom mitt hår. Så till slut, släppte han taget och såg tankfull ut ett litet tag. Jag frågade vad han tänkte på, fick vänta på hans svar.
     “Jag tror att jag kanske stannar i stan ett tag till.” sade han då. Det var också allt han sade. Jag frågade inte varför, men bestämde i samma stund att också stanna lite till. Det kändes som att rätt ställe att vara var vid hans sida, för tillfället. Så när jag kom tillbaka hem så ringde jag och avbokade min tågbiljett.
     Jag fortsatte att gå dit, rutinenligt i en vecka, och lyssna på honom spela, prata lite. Flickan såg vi också ett par gånger, men hon släpades efter sin mamma hela tiden och verkade inte kunna gå därifrån, kanske rädd att bli lämnad kvar. När vi såg henne så märkte jag att mannen ställde sig närmre mig, lite som om han vaktade mig. Kanske trodde han att jag skulle bryta ihop igen, antog att jag alltid var så bräcklig. Han var redo att när som helst ta fast i mig och hålla kvar mig på jorden. Nånting över hans oro och osjälviskhet kändes riktigt bra. Som han behandlade mig kunde man tro att världen skulle gå under med mig. Det var underligt hur han kände behovet av att beskydda mig.

Novell: "Ett Barn" del 3

På vägen hem tänkte jag på flickebarnet igen. Hennes aningslösa lilla person som inte förstod varför hon straffades. Hennes kvardröjande livslust. Jag var nästan hemma, då blixten slog ned. En syn trädde fram. Den varade i vad som måste varit en evighet, men tog ändå bara en sekund. Det var en av de längsta sekunder jag varit med om, någonsin. Jag kände igen känslan den lämnade efter sig - samma som den gång jag sett min framtid i spegeln.
     Jag ser henne sitta i sin skolbänk, rita och skriva i en liten skrivbok. Läraren ropar på henne, men hon reagerar inte. Ingen har kallat henne vid namn på länge och hon kunde lika gärna varit utan. Inte förän tystnaden är det enda som hörs tittar hon nyfiket upp, möts av underliga blickar. Ett ljus i hennes ögon, insikt. De pratade med henne.
     Hon är på rast, hoppar hopprep för sig själv. Resten av hennes klasskamrater hoppar tillsammans, gnabbas och diskuterar och skrattar. Hon ser inte ledsen ut, utan självuppoffrande. Jag vet, vid första anblick, att hon valt det själv. Hon tror att hon drar ner humöret och har inte nödvändigtvis fel heller. Barn kan vara så själviska ibland. Det tar ganska länge att lära sig visa omtanke, vissa lär sig aldrig. Så hon hoppar för sig själv, för att inte vara i vägen. Hon tycker inte att det finns plats för henne.
     Hon går längs vägen hemåt, tre steg bakom några av tjejerna i klassen. De säger inget till henne och hon säger inget till dem. Hon stirrar ned i marken, ser igenkännande på den. Hon tänker att marken vet, känner av, att hon går ensam. Ett enda par fötter. Hon snubblar över en sten och faller, skrapar upp knäet. En flicka vänder sig om och kollar. Hon tvekar visserligen men går vidare.
     Hon har blivit några år äldre, hennes hår har växt och hon är längre. Hon är bra i skolan, fokuserad, eftersom hon inte haft så mycket att göra. Hon sitter och räknar matte och tjuvlyssnar
på tjejernas samtal. De planerar allihop att sova över hos någon i helgen. Hon fortsätter räkna för sig själv, men känner ett sting i hjärtat.
     Hon har just sagt till en pojke att hon tycker om honom, hon är sexton, och han säger till henne att hon inte är hans typ. Han säger, att hon är för tyst och för smart för honom, att han inte vet hur man ska ta henne. Hon vågar inte svara på det. Hon har inget att säga, ändå. Hon vänder sig sakta om och går därifrån, ögonen i golvet. Ensamheten är tung.
     Hon kommer hem, samma dag, och börjar dammsuga. Efteråt går hon och plockar upp tomflaskor, sorterar i lådor som hon ska ta till återvinningen. Hon gräver i skafferiet och kylen, letar något att äta. Hon lägger en filt över mamma, som ligger i soffan och sover. Sedan då hon fått i sig något så går hon och pluggar, gör läxor och läser en bok på sitt rum - dörren stängd. Hon har inget skrivbord att sitta vid sedan hon sålde sitt, utan sitter på golvet mot elementet med en filt över benen. Några timmar efter det att hon lagt sig så hör hon musiken spelas på högsta volym i vardagsrummet. Hennes mamma skrålar med och hon drar trött täcket över huvudet. Hon kan inte sova, utan ligger bara där och tänker. Jag känner av vad hon tänker på. Hon tänker på pojken, på tjejerna, på alla typer av relationer man kan ha och hur hon inte har några.
     Jag ser henne gå omkring planlöst i sitt liv i flera år till. Hon går igenom universitetet på samma vis, tar ett helt okej jobb i båda deras hemstad. Det jobbet är ett stort misstag, eftersom de känner till vem hon är, hur hon är. Ingenting förändras. Hon har inte flyttat hemifrån ännu, vid tjugotre, utan går hem till samma gamla lägenhet, plockar samma gamla tomflaskor och drar samma gamla täcke över huvudet så hon får vara ifred när hon vill gråta.
     En kväll blir det för mycket, alla ställen hon varit på inbillar hon sig vet att hon är ensam. Hon skäms, för hon tror att det är henne det är fel på, att hon får skylla sig själv. Hon fick aldrig höra, inte av någon, att hon inte var ett problem. Nu ligger hon i sängen, rummets fyra väggar omringar henne och stirrar tyst. Hon är så trött på tystnaden, den tär på henne inifrån och ut. Alltid tyst. Väggarna stirrar, hånar henne, suckar åt hennes otillräcklighet. De förebrår henne att hon är ensam. Jag hör inte, men känner henne skrika så högt hon kan. Hon springer till badrummet och låser in sig, hon plockar fram alla piller hon kan hitta ur skåpet, sväljer så många
hon kan på en och samma gång, och jag får inte se mer av hennes liv. För den sekunden är början till slutet på hennes liv, allt hon någonsin varit och någonsin ville bli försvinner och knappt någon kommer att komma ihåg henne.
     Jag faller i gråt, vill göra henne hel, vill kalla henne vid namn.

Novell: "Ett Barn" del 2

Så jag gick där, såg snön glittra, tänkte på julgransglitter. Jag såg människor passera och tyckte jag kände igen många jag gått i skolan med, men ingen verkade känna igen mig. Jag såg dem julhandla med makor gående bredvid, barn i hand eller i barnvagn. De verkade ha fullt upp med att gräva ned sina rötter. Rent generellt såg alla ut att ha det bra.
     Jag satte mig ned och slappnade av på en bänk som stod bara några meter bort från en gatumusikant. En ung man, jag hade kunnat gå i skola med honom men kände i så fall inte igen honom, som spelade för mig främmande musik. Normalt brukar man spela dragspel eller gitarr, men här stod han med en fiol. Jag noterade att han spelade för bra för att stå här. Jag lät mina axlar sjunka ned, blundade och tog ett djupt andetag. Lyssnade på harmonierna som flödade, högt och klart men ändå så mjukt och ömtåligt. Det fick något inom mig att sjunga. Ett litet tag var det allt jag hörde, men så hörde jag klirret av småpengar i fodralets botten. Det klirret fick mannen att stanna upp. Jag öppnade mina ögon och såg en liten flicka i klargul jacka, hon kan inte ha varit äldre än sex år, som stod och grävde i sina fickor efter fler mynt. Hon slickade sig om läpparna fokuserat, blicken verkade riktat intensivt mot ingenting. Hon hittade inget mer och tittade då upp mot den tyste mannen. Jag följde hennes blick. Hans leende var det sorgligaste och samtidigt det vänligaste jag någonsin sett. En sådan ömhet, likvärdig hans ljuva melodier. Han tog tag i fiolen med ena handen och gick ned knä. Han plockade sakta upp de mynt hon kastat ned, kanske några fler, och höll ut handen åt henne. Hon tog tillbaka dem och tryckte ned dem i sin ficka, även fast hon inte förstod. Så tog han också fram en liten plåtburk ur fickan, öppnade den och bjöd henne på karameller. Det satte ett leende på hennes små läppar.
     “Vad fina flätor du har, min vän.” sade hon. Hon fortsatte bara att le, tittade blygt på honom och stoppade en liten karamell i munnen. “Tack så mycket för pengarna, men jag tror att du har råd med en sån här med dem.” fortsatte han, och höll upp plåtburken för att visa. Hon nickade tyst.
     “Var är dina föräldrar? Väntar du på din mamma, är hon här i närheten?” frågade han då.
     “Hon sa att hon skulle komma och hämta mig efter frissan.” sade flickan, hennes röst späd och bräcklig som ett höstlöv. Mannen nickade, han såg orolig ut. Jag var också orolig.
     “Vad sägs om att du väntar med mig, då? Här. Du kan låna mina vantar och sätta dig bredvid den vackra damen där borta.” sade han, och kastade ett leende åt mitt håll.
     “Det är väl en bra ide?” sade jag då. “Vi kan lyssna på hans musik tillsammans."
     Flickan verkade nöjd med det och kom och satte sig bredvid mig. Musikanten ändrade sin musik från bitterljuv och sakta till lekfull och energisk. Flickan såg ut att verkligen tycka om det. Hon studsade lite på bänken i ett försök att hålla takten. Den flickan blev fort centrum för min uppmärksamhet. Allt jag såg var henne, den lilla vars mamma lämnat henne utan vidare, som fortfarande var sorglös och oskyldig. Jag undrade vem hennes mamma var, om jag känt henne då jag fortfarande bodde där, hur kvinnan tänkte när hon gick ifrån sin sexåring utan vidare. Ett barn förtjänar aldrig något sånt. Jag kunde inte slita ögonen ifrån flickan. Hennes livslott till trots var hon som vem som helst i sin ålder. Att se henne värmde upp mig inifrån i minusgraderna. Vi satt länge och hörde på hans fiolspel, så länge att jag såg hans fingrar börja vitna. Till slut kom då mamman tillbaka. Hon sade ingenting, såg inte arg ut men ställde sig framför flickan och väntade. Jag såg att hon kände igen henne och när hon direkt visste vad kvinnan framför henne ville och själv ställde sig upp så brast något inom mig. Jag blev nästan gråtfärdig. Den lilla figuren vinkade åt mig och mannen med fiolen kort innan de båda gick iväg, fortfarande tysta.
     “Inte undra på att hon inte vågar prata.” sade musikanten plötsligt. Jag hade inte ens märkt att han slutat spela, packat ihop eller gått fram till mig. Jag var helt låst på barnet. Vi pratade ett litet tag. Vi delade tydligen åsikt, det hade märkts redan från början i och med att han hade märkt innan jag, och jag kände därför att jag kunde säga vad jag tyckte. Att jag inte var ensam i det hela lugnade mig. Snart pratade vi rent allmänt, om familj, jobb och resor. Jag frågade hur länge han skulle stanna. Han berättade att han snart skulle åka, eftersom han aldrig stannade länge på samma plats. Vi skildes åt och jag fortsatte vidare, hemåt igen. Jag fann honom intressant och gjorde planer att gå tillbaka innan han åkte.

Novell: "Ett Barn" del 1

     Barn är hjältar. De är små personer i en värld full av jättar och måste lära sig allt vi redan kan, förlitar sig på sin fantasi och kreativitet. De kan inte ansvara för att de inte vet, hur allting fungerar eller vad som är rätt och inte rätt.

Jag tog en promenad i staden där jag växt upp, såg det nyfallna lagret av snö glittra i förvinterns solljus. Det fick mig att tänka på julgransglitter. En stor lastbil full med glitter hade lika gärna kunnat ha glömt bakdörrarna öppna och jag hade inte märkt någon skillnad. Liknande saker hade inträffat då jag var barn, flera gånger. Inte för att jag vet varför.
     Jag bodde kvar efter skolan i säkert tre år innan jag gav mig av. Det är inget fel på den lilla staden, den fyller många människors behov, men den räckte inte för mig. Av alla som åkte från och till, som någonsin sett välkomstskylten innan tätbefolkningen började, så kom de flesta för att stanna. I egenskap av minoriteten, vi som inte såg över axeln när vi gled ut på motorvägen, var jag en av de som inte skulle sakna något. Saknaden ligger inte i min natur, min person har aldrig varit bunden till ett specifikt ställe och jag kommer nog alltid leta efter ett ställe där det känns rätt att slå rot och växa. Fast jag tror inte att jag kommer att hitta något ställe som väcker de känslorna och jag skulle säkert ändå inte känna igen dem. Om jag som liten byggt en koja ute i skogen och någon kommit och rivit den så blev jag inte arg eller ledsen. Jag tänkte att “Jaja, jag kan väl bygga en ny. Där borta går väl bra”. Min hemort var ganska så fin, det blev inte alltför kallt på vintern, alldeles lagomt med snö antar jag, och hettan var inte för tung på sommaren. Små sjöar låg överallt runt omkring, inte längre än man kunde cykla eller gå. Det var mitt hem, men inte mer än så. Jag såg mig som sagt inte över axeln.
     Anledningen till att jag flyttade var egentligen på grund av ett drömliknande ögonblick. Om jag någon gång, då jag kände mig lugn eller befann mig i en harmonisk omgivning, inte hade något speciellt att tänka på så hade jag alltsedan jag var barn sjunkit ner i ett drömliknande tillstånd. Om jag just då tittade på en sjö så tyckte jag mig alltid se dess utveckling, från dåtid till framtid så att säga, se allt hänga ihop på det mest underliga klara vis. Jag kunde titta på marken och se alla fotspår som någonsin trampats ned och som skulle göra det. En fantastisk och kuslig typ av dagdröm. Det kom naturligt och min fantasi prisades av alla vuxna i mina tidigare år. Sedan växte jag aldrig ifrån det.
     Jag satt en kväll i mitt rum, hade läst en bok och skulle snart krypa i säng. Jag hade en spegel hängandes på väggen mittemot. När jag lagt ned boken fastnade mitt fokus på min reflektion, en sextonåring som inte planerat sitt liv det allra minsta. Jag såg plötsligt hela mitt liv framför mig, såg mig själv gå, leva, dö och hemsöka min hemstad. Det var inte längre kusligt att
se sådant här efter så många år, men till skillnad från allt annat jag sett fann jag inget fascinerande eller fängslande i denna syn, denna fantasi, eller vad man ska kalla det. Jag bestämde mig för att åka, aldrig stanna.
     Jag hade många gånger för mitt inre sett träd, stora och magnifika och djupt rotade, se livets ände. Storslagna, men bundna till en plats. Rötter räckte visserligen långt, men inte hur långt som helst. Träd har aldrig i historien vandrat över kontinenter.
     Jag hade återvänt, bara en kort stund, för att besöka mina favoritställen igen och för att träffa mina föräldrar, som slagit rot för länge sedan. min mor bjöd mig på middag och min far bjöd mig på hans fina whiskey som han köper till speciella tillfällen, trots att bara han gillar det.
Jag sa att jag skulle ta en promenad, gå runt och se vad som ändrats sedan sist. Jag lovade att vi skulle spela alfapet senare på kvällen när min bror skulle komma - som vi alltid gjort och de släppte motvilligt iväg mig. Jag förstår verkligen hur det måste kännas för dem, att dera enda dotter alltid är så långt borta. Även om jag inte saknar min stad, så älskar jag min familj. Det är viktigt att skilja på saknad och kärlek.

Dikt; Det regnar utomhus. Verkade passande.

Inspirerad av en av mina favoritfilmer, V för Vendetta. Först skriven på engelska, sedan översatt. Blir lite långt inlägg, men i alla fall inte alltför mycket text.

Barefoot walk in the rain, 
En barfotapromenad i regnet


Rain falls to the ground
silent sky-born tears
disguises my own, replaces

unknown reality under ashy sky
droughty, previous existance
close to forgotten, oh agony!

inhuman presence present
shining solace reflected,
in unforced drops

washing away, creating new reality
old droughty existance
all forgotten

consolation given, past cries
divine gift from divine presence
god is in the rain

-----------------------------------------

Regnet faller till marken
de tysta tårarna från skyn
döljer mina egna, tar deras plats

obekant verklighet under grå himmel
tidigare existens, ökentorr
nära glömd, åh vånda!

övermänsklig närvaro, närvarande
lysande tröst återspeglad,
inuti otvungna droppar

sköljer bort, ny verklighet tar form
gammal, ökentorr existens
totalt bortglömd

tröst given, förbi gråten
gudomlig gåva från gudomlig närvaro
gud finns i regnet

Stämningsbild

Styrkorna som tilltalar mig är blandningen av varmt och kallt, det lilla mot det stora, det surrealistiska, mjukheten, styrkan och atmosfären.
"Jellyfish" av Qinni @ Deviantart.com

Tryck, så blir den större och finare.

Dikt: Kärlekens ord, alltid lika tafatta.

I alla fall när de är sanna. Till Jessica, min oförklarliga och omotiverade förälskelse. Totalt och för evigt utan rim och reson, precis som all romantik.

" Hon är vacker "

Guld i håret, håret långt som valsen
    jag faller och det enda jag kan hålla mig kvar i,
    är hennes hår, min gyllene livlina.

Apostlahästarna som bär henne, långa och slanka,
    sjunger med ömtålig spänst, likt kristallglasens
    vibration när de är i spel.

Läppar, halvt stängda för världen, tycks mig
    alltid hålla tillbaka, tyst ärlighet gömd bakom
    hennes tjocka läppar.
    uppmärksamma och redo att skändas. En skattkammare,
    fylld av hemligheter, redo att plundras i min kyss.

Fjäderlätt finess i hennes fingrar, hennes tunna
    händer, kapabla till den ljuvaste beröring,
    smekningar lena som sammet, mitt lustens nederlag.

Vi börjar försiktigt. Utdrag ur novellen "Galenskap"

Inspirerad av Edvard Munch's verk "Melankoli"
 
Det var inte svårt att följa efter henne med hennes hår som vägvisare. Jag följde henne överallt, observerade. Hon gick runt på torget, köpte grönsaker, log. Hon gick till en frisörsalong, stannade i en dryg timme medan de lade hennes hår väldigt snofsigt, log innan hon gick. Hon gick hemåt, till sin lägenhet. Jag följde henne dit, kikade in genom fönstrena från baksidan, såg att hon gjorde sig i ordning för ett finare tillfälle. Hon tittade i spegeln, vred och vände sig så som kvinnor tenderar göra fast de ser perfekta ut, och log till sist nöjt. Jag insåg just då, när hon log åt ingenting särskilt, att det leende som fått mig att känna mig så väldigt speciell inte var ovanligt alls. Alla hon kom i kontakt med fick se det och det smärtade mig. Var jag inte speciell, även om jag bara var hennes vän?

Mina tankar avbröts då jag såg en annan gestalt gå in i rummet, smyga sig upp bakom henne. Jag undrade vad som stod på, gjorde mig redo att ta mig in på snabbaste sätt om hon var i fara, men det behövdes inte. Den okända mannen slog armarna om hennes midja och hon skrattade högt. Jag lade märke till hans passande högtidsklädsel. När de pratade med varandra hörde jag tydligt ordet “förlovningsfest”. Då gick jag hemåt, någorlunda borttappad i blint raseri. Jag hade följt efter längre, men det skulle bli för svårt att bara se på. Istället tog jag mig tillbaka till min egna lilla lägenhet och drack. Whiskey var det nog, eftersom det var en sån flaska jag hittade tom i handen nästa morgon.

Jag umgicks obegripligt mycket med henne, mycket mer än jag brukat, eftersom jag ville ha mer tid med henne än han hade. Jag tog bättre till vara på tiden än han någonsin skulle göra, jag var säker. När jag inte var med henne så var jag oftast bakom henne utan hennes vetskap. Jag såg henne välja brudklänning med sina blivande tärnor och en äldre kvinna som borde vara hennes mamma. På så vis fick jag veta mer om hennes familj, i samband med att hennes bröllop nalkades. Eftersom jag visste var hon brukade lägga extranyckeln så smög jag mig in i hennes lägenhet en gång, då hon var ute med sin blivande man. Jag var där med dem men gick tidigare, då de fortfarande åt förrätt. De bodde inte långt ifrån, så jag tänkte att jag skulle ha väldigt bra koll på tiden de borde komma tillbaka. Väl där tog jag en titt på alla bröllopsplaner, hennes familjealbum, hennes kläder, hennes böcker. Tanken på allt som var hon - som aldrig skulle bli mitt - krossade mitt hjärta på nytt, som om alla föregående gånger inte räckt.

Vad jag inte räknat med, inte alls, var att jag bland annat gick igenom hennes fästmans plånbok. Jag var intresserad av att veta hans namn, men glömde helt bort faktumet att han inte hade den med sig. När han då kom inspringandes, för restaurangen var verkligen så kort ifrån, blev jag minst sagt förvånad. Kanske man skulle säga förskräckt. Så fort han s åg mig där började frågorna, frågorna som jag inte kunde svara på inför denne man. Vem var jag? Hur tog jag mig in? Vad gjorde jag där? Han närmade sig steg för steg, ett för varje fråga. Han höll upp armarna framför sig som för att lugna mig. Han antog att jag skulle skada honom. Kanske var det därför jag gjorde det, för att han gav mig idén.

Paniken slog till som blixten, lika snabbt och lika förödande. En enda oberäknad händelse och jag tålde det inte. Jag avskydde honom med ens dubbelt, tredubbelt så mycket, för att han stört lugnet i min existens. För att ha stört säkerheten. Han kom närmre och närmre för var sekund som passerade, trängde sig på där han inte var välkommen. Ännu ett steg. Ännu ett. Mer panik. Till slut såg jag mig fort omkring, hittade en byst i sten föreställande någon äldre man från tvåhundra år sedan och kastade mig mot inkräktaren.

Innan jag visste ordet av var han död. Det krävdes bara ett obehindrat slag mot huvudet egentligen, men jag vet inte vad som flög i mig. Jag slog honom, efter att han slutat kämpa emot, för många gånger för att räkna innan jag lugnat mig. Jag kände smaken av blod i munnen, men det var inte mitt. Jag var inte den som förlorat. Jag kunde fortfarande andas. Jag kunde röra mig. Jag sprang därifrån, hela vägen hem.

Dagen efter fick jag ett upprört samtal. Anita ringde i tårar och fick samtidigt mitt hjärta att gråta. Jag var arg på mig själv, som fått henne sådan, men var fortfarande lite nöjd med mig själv, någonstans djupt inom mig. Hon log inte nu. Hon skulle nog inte le på ett bra tag. Inte många skulle få se hennes ljuva leende. I just det ögonblicket tillhörde det mig mer än någon annan.

“T-Tomas... Vad ska jag.. göra? Med min brudklänning...?”